Då var det gjort, årets första riktiga hemmarace och även årets första race överhuvudtaget för några av oss. Kul, varmt, snabbt och hög puls kan man väl sammanfatta dagen i Obbola.

Det var alltså dags för race ute i Obbolas skogar. Obbola XC, en kortare variant av hemmaklubbens årliga event Obbola Challenge. Ett lopp över 22 km på mycket singletrack och med hög känsla av XCO-betonade stigavsnitt.

Det var ett bra startfält givet att de bara var 45 stycken platser. Från Team Hi5 var det 5 åkare till start (Sikström, Enberg, Sehlstedt, Vikström och Knutsson) hela Northern XC var på plats och från Team UV Michael Wincent. Sen ett gäng andra duktiga cyklister givetvis.

 

 

Det skulle visa sig bli ett tremanna-slag där NXC-cyklisten Dorsch tände den stora grillen redan från start och snabbt flög den ena starka åkaren efter den andra av från tåget redan vid 4 km cykling. De enda två som fortfarande hängde med var teamåkarna Enberg och Sikström.

 

 

Och så fortsatte det egentligen hela det korta men intensiva loppet. Det hela skulle avgöras de sista 600 metrarna, där Enberg utnyttjade ett misstag av Marcus och gick om. Strax därefter lyckades även Johannes trycka sig förbi och de placeringarna stod sig ända in i mål, Enberg, Sikström, Dorsch.

 

Övriga i teamet hade lite tyngre dag. Andreas hade bra kropp och visade återigen att han tagit ett kliv i rätt riktning men tekniskt strul gjorde det hela lite tufft. Viktor x2 hade båda kroppar som inte ville vara med som de själva önskat. Men på det stora en rolig dag när det äntligen fick rejsas!

 

Så här säger gänget själva om söndagens race;

 

Johannes Sikström  Det var lika nervöst som vanligt innan race men det var skönt att första var lite kortare för då blir det inte avgörande med detaljer som vätska och energiintag. Förberedde med ändå precis som jag alltid gör. Från dess att racet kom in på första stigen så var det i princip fullt ställ sedan. Jag låg som 4:e man in på första stigen och efter att Wincent ramlat så var jag 3:a efter Marcus Dorsch och Henrik Enberg. Marcus satte upp ett furiöst tempo vilket passade mig då det var det bara att bita tag i hjulet på dem framför och fokusera på att inte släppa (vilket jag ju lovat i bloggen 😉 ). När vi för första gången kom ut på lite mer lättåkta partier så avslöjade en kort blick bakåt att vi fått en hyfsad lucka. Jag skymtade de röda dräkterna från Northern XC en skapligt trygg bit in i skogen bakåt oss. När vi kom ut på en kort bit grusväg ville Marcus med rätta ha hjälp att dra så vi skulle hålla undan. Jag gick upp och gjorde jobb en liten stund men när jag sedan vinkade fram så tryckte Marcus på ordentligt och fick några meter. Det var lätt utför på lättåkta spår vilket troligen gynnar en större åkare som Marcus med högre absolut effekt. Jag matade på för att han inte skulle få etablera nån lucka och Enberg låg på mitt hjul. Luckan var rätt konstant kring 15-20 meter och vi låg liksom bara och maxade en bit från varandra. När vi väl kom in på ”Obbola stigar” igen så närmade vi oss igen och vid någon punkt var vi tillslut ikapp och där gick Enberg om mig och la sig efter Marcus. Jag hade inte rekat banan tillräckligt långt baklänges från mål för att veta bra ställen att attackera utan blev lite passiv och väntade på vad de andra skulle hitta på. När man ligger som 3:e man på stig krävs det något extra för att komma fram i tät. Tempot sjönk lite på den sista stökiga stigen (Eriks onda) in mot upploppet. Jag tänkte att Marcus troligen laddade för en spurt, något jag inte var peppade på då jag tror han har högre toppeffekt än mig. När det var 100 meter stig kvar tills en kortare öppen sträcka slog Enberg till och passerade Marcus. Han fick 7-8 meter och när vi kom ut på en kort vägsträcka så attackerade även jag och passerade Marcus. Sen var det hets genom absolut sista 300 meter stig innan upploppet. Henrik var vid det laget precis utom räckhåll men vi gick ju max hela vägen och gick i mål på ett snöre. Henrik vann före mig som 2:a och Marcus 3:a. Det var en roligt lopp och de är häftigt att få dräpa sig som om det inte fanns någon morgondag och slippa tänka på konsekvenserna som man behöver vid längre lopp. Jag är nöjd med det faktum jag kunde vara med och kämpa om segern hela vägen.    

Henrik Enberg  – Riktigt nöjd och glad med att korsa mållinjen först. Det blev som väntat ett hårt och intensivt lopp. Hade själv tänkt ta kommando på första stigen men Marcus från Northern XC vara snabbast in och fick nöja mig med att tillsammans med team-mate Johannes bara försöka bita tag i hans hjul då han tuggade på i riktigt hög fart, starkt! Mobiliserade kraft (så gott det gick) den sista biten och hade strax innan start rekat ut ett bra sista ställe att rycka på om vi skulle vara flera i tät. Peppade mig själv att nu kommer det att göra ont men att det bara är att bita ihop och ge allt. Vände mig om sista biten innan mål och såg att det kommer gå vägen, härlig känsla. Tack för en hård kamp Marcus och Johannes!

Viktor Knutsson  – Det gick ju inget vidare det där, jag fick en dålig start och på denna bana var det väldigt svårt att ta sig fram då det är trångt på motionsspåret och sedan direkt in på stökig stig. När jag lyckats ta mig förbi så jag har fritt framför mig och kan köra mitt eget tempo har jag tappat ca 40 sekunder. Pinnar på i mitt eget tempo men det finns inte mycket att ge. Jag var i ganska bra form tidigare i sommar men visste att jag tappat en del pga bristande motivation och lite tävlingar, men att det var såhär illa trodde jag inte. Jag såg efter 40 minuter att min NP var 60W längre än vad jag presterat på samma tid tidigare i sommar i terräng. Det är en försämring på ungefär 20% på ganska kort tid. Så stort kapacitets tapp på ca 1 månad har jag endast haft då jag varit sjuk länge och knappt tränat alls. Jag blir nästan imponerad av mig själv hur mycket jag lyckats tappa. Detta var nog spiken i kistan för min motivation, det får bli en tidig offseason i år med fokus på annat än cykling ett tag.

Andreas Vikström  – Som väntat en riktig tjurrusning direkt från linjen och med lite bättre nerver känns det som att det hade varit en dag att positionera sig lite aggressivare. In på första stigen har jag inte de ryggar som jag ganska snabbt inser att jag borde haft. Det gav å ena sidan en god möjlighet att hitta tillbaka till ett lugn efter öppningen och träna på att köra effektivt och ”ostressat”, förmågor som jag efterlyst vid tidigare reflektioner, den andra sidan av myntet är att de tighta partierna var såpass långa att luckan snabbt växte framåt då jag satt mig i en blockerad situation. Det sura klingade av när jag tagit mig förbi, kunde sätta mitt eget tempo, och ganska snabbt såg nästa rygg på ett motiverande avstånd. Någonstans halvvägs in på racet föll växelreglaget av sitt fäste på styret och jakten framåt övergick till ”damage control”. Stannade till för att överblicka vad jag kunde göra men fick nöja mig med att gömma det hängande reglaget i övriga vajrar. Utan möjlighet att växla blev det en hel del ståendes, och klart ineffektiva angrepp på den terräng som fortfarande låg framför mig. Jag är nöjd med att lyckas fullfölja loppet och hålla någon form av flyt med ”single speed”, och visst känns det som ett fall framåt när en dålig dag ändå tillåter mig att (åtminstone mentalt?) krypa något närmare Henrik, Johannes och de andra killarna i täten.

Cykeln har i övrigt känts riktigt bra, så det är grinigt att en enda skruv stjäl denna dag. Frustrationen växte till sig i efterhand när nyfikenheten på hur långt det hade kunnat räcka just idag späddes på. Avundas Johannes när han vid målgång uttrycker hur hårt de kunnat köra, det är ju där jag vill vara!

 

Viktor Sehlstedt – Att det skulle bli ett högt tempo redan från start var det nog ingen som tvivlade på. Med en mycket oviss form senaste tiden och brist på tävlingar var det svårt att veta var man ska placera sig men förhoppningar har man alltid. Märkte ganska snabbt efter start att det där sista explosiva i benen saknades och det dröjde inte länge innan de började växa fram en lucka till de framför. Tänkte att jag skulle kunna plocka in den lilla luckan när stigarna började och alla hittat sin plats i ledet, med tanke på att jag hade haft en bra känsla i tekniken tidigare i veckan när jag cyklade igenom banan. Men det visade sig ganska snabbt att det inte skulle hända när varken kropp eller teknik ville fungera. Nu i efterhand kan jag förstå att man lätt stressar upp sig när benen inte är som man vill och då tar flytet i cyklingen stryk av det. Men det är smällar man får ta och personligen inser jag hur viktigt det är att hitta sitt egna tempo och låta sig växa in racet. Det övergick för min del ganska snabbt att det bara var att göra det bästa av situationen och ta sig igenom i den takt dagsformen tillät. Men nu i efterhand är man en erfarenhet rikare och kan förhoppningsvis ta ett kliv i rätt riktning till nästa tävling.