Enbergs revansch på Bikeboost

Enbergs revansch på Bikeboost

I helgen var det ännu en norrländsk tävlingshelg. Bikeboost MTB, i Umeå, med sina fina och flowiga stigar stod på menyn. Ett ”hemmalopp” för delar av teamet vilket gav utslag i resultatlistan. Henrik Enberg fick äntligen ställa sig högst upp på pallen denna säsong och framförallt fick han revansch från Obbola Challenge tidigare i år. På en mycket stark andraplats cyklade dessutom Viktor Knutsson in och visade att formen är på en fortsatt hög nivå så här i slutet av säsongen.

Regntunga skyar bäddade in tävlingsarenan innan start. Ett riktigt gråväder med, för oss som agerade åskådare, rätt rå kall luft som satte en ganska dämpad stämning på plats. Och något dämpad kan man väl kanske säga att även herr Blom gav intryck av att vara när han strax innan start uttryckte mental trötthet och kändes ganska opeppad. Men tacka för det med den långa hårda säsong han haft och det intensiva tävlandet under hela augusti . Då är det ju rätt förståeligt att det kan krävas lite extra för att få huvudet med i matchen.

I Enbergs skalle snurrade ljusare tankar. En barnlopp tillsammans med sonen Luke gav ju cykelglädje förstås. Att dessutom tävlandet inte varit på tapeten under en längre tid och att han missade förra årets upplaga av Bikeboost gav också en del extra energi och ladd. Han gillar ju sånt här den gode Enberg, när det är tekniskt, flowigt, lite trix och mycket singletrack. Att det dessutom handlade om stigar som han själv kan utan och innan gjorde inte saken sämre.

Tredje startande från teamet, Viktor, är välbekant med stigarna han också och även han hade sett framemot detta lopp. Siktet var inställt på pallplats. Ett högt mål då det finns ett helt gäng åkstarka norrlänningar på racen i år och dessutom med ett väckningspass modell längre dagen innan på Glassbonden Gravel Challenge. Hur mycket skulle det passet sitta i benen? Inget alls skulle det visa sig då han fick till ett grymt fint lopp. 

Litetrix finn det alltid tid för i Enbergs värld. Foto: Petter Holmlund

BikeBoost MTB går i skogarna där gamla regementet I20 en gång i tiden huserade med sin verksamhet. Det utbredda stignätet, de gamla övningsspåren för enduroordinanserna och alla härliga bandvagnsspår ligger till grund för ett riktigt trevligt och roligt stigrace. Banan är en skön blandning stenar, rötter och allehanda knix och går till största delen på flowiga stigar. En begränsad del av banan går på grusväg, resterande del är stigar av varierande bredd. Underlaget är mestadels snabbt och lättåkt men det finns också tekniska partier och utmaningar i form av branta upp- och utförsbackar. Banan inleds med en startloop, därfefter tre loopar som börjar/slutar vid TC. 

 

Lugnt och städat i starten. Foto: Patrik Bernhardsson

Starten gick ganska beskedligt. Startloppen bestod till störst del av 2 km lättåkt elljusspår och asfalterad rullskidbana. Vilket inte gav upphov till någon särskild trängsel om positionerna.

När Johannes Sikström (Team CKCK/SAIK), som tagit täten den första delen slår av lite glider Enberg, Micke Wincent (GCK) och Dorsch (Team UV) förbi och är först in på stigarna. Sikström får direkt lite kämpigt att hålla deras hjul, det blir långsamt en liten lucka till Johannes som just då har Blom på hjul och bakom honom närmar sig Knutsson. Det blir ganska snabbt två tätgrupperingar med tre åkare i resp grupp. Efter ca 30 min går Knutsson och Blom om Sikström och tar upp jakten på tättrion sär Wincent, Enberg och Dorsch turats om lite i dragningarna på singletracken.

Enberg i tät framför Wincent. Foto: Petter Holmlund

Snart är Viktor, med Blom på rulle, ikapp de där framme och tätgruppen har därmed blivit fem. Enberg grillar gänget med jämna mellanrum. Blom har en dålig dag och sladdar sist i klungan och även Dorsch får slita en del. Enberg och Wincent får efter några fartökningar en lucka och går loss. Det trycker på bra och kör fort på stigarna, men i en gruskurva får Micke ett släpp och går i backen. Enberg blir solo en stund tills att han ser Viktor komma med bra fart bakifrån och han ansluter till sin teamkamrat. Viktor går ganska snabbt upp i tät och håller bra tryck för att hålla bakomvarande cyklister på behörigt avstånd. Trots detta så går Wincent, som verkligen hittat formen i slutet av säsongen, ikapp. Det är återigen en trio när det är ca 4-5 km kvar.

Tung dag för Blom. Foto: Petter Holmlund

Luckan bakåt är betryggande och de tre i tät drar ner på tempot rejält. Alla har slutspurt i tankarna. In på ”steniga stigen” trycks tempot upp igen. Det är Micke som kör hårt men Enberg ligger tätt på hjul. Viktor får dock släppa och bestämmer sig för att cykla ett eget tempo för att vakta om en tredjeplats. Det visar sig dock att hans tempo ändå ar tillräcklickt bra för att inte tappa alltför mycket på de framförvarande. I de korta branta backarna de sista kilometrarna skiljer bara 10-15 sekunder mellan Micke i tät och Viktor på tredjeplats.

Micke Wincent före Enberg när de lyckats skapa en liten lucka just innan mål. Foto: Petter Holmlund

Enberg lägger in en stöt och går om i en av de sista backarna. Det hörs en krasch och tyvärr går Wincent i backen en andra gång. Styret vrids och det blir att snabbt återställa till åkbart skick. Under tiden hinner Viktor om och ser sin chans att kliva upp ett steg ytterligare på pallen. Har lägger det som finns för att hålla ända in i mål vilket lyckas! En mycket nöjd Enberg kniper alltså förstaplatsen före en minst lika nöjd Viktor som rullar i mål ca 30 sekunder senare. Och som grädde på moset hela 5 minuter innan de regntunga skyarna öppnade sig.

Mycket kul och stort grattis!

Så här säger de själva om helgen;

 

Henrik Enberg – Starten gick lugnt och städat. Gick sedan upp och höjde tempot första stigpartiet och det blev lite mindre luckor. Fick med mig Micke och Dorsch. Jag slog av lite, Micke gick om och höll uppe tempot på de kurviga stigarna på loop 1. Tempot mattades sedan något och snart var Viktor och Blom med också, nästa stökiga stig körde jag på igen. Fick med mig Micke återigen och det blev lucka bakåt, han kraschade sedan i en gruskurva och jag körde solo tills jag såg att Viktor var på väg att ansluta och fick med mig honom. Viktor var ivrig på att bygga avstånd bakåt och körde på i bra tempo och vi fick en större lucka, starkt Viktor. Micke som visar grym form jobbar sig ikapp och kör hårt på steniga stigen slutet loop 2, jag ligger på hjul och det blir en liten lucka till Viktor. Jag går om Micke i en av de sista backarna och ganska direkt går han i marken igen och jag får en rätt tursam resa sista biten in i mål och kan njuta lite av familj och vänners påhejningar. Mycket roligt lopp i sann MTB anda!

 

Viktor Knutsson – Bikeboost är en tävling som är lite av en blandning mellan ett xco lopp och ett långlopp. Den består av en startloop och tre loopar som man kör två gånger. Looparna består av de bästa stigarna Umeå (Obbola ej inräknat) har att erbjuda när det kommer till XC cykling. Hamnar en bit bak under startloopen men då inledningen är relativt lugn kan jag under första delen av loop 1 avancera utan att gå för mycket på rött. Kommer ikapp tättrion med Blom på rulle så nu är vi fem där framme, Jag, Enberg, Blom, Micke wincent och Marcus dorsch. Vi håller lite fart på den enda något längre grusvägssträckan på loop 2 för att inte Sikström ska ansluta. In på ”steniga stigen” höjs tempot och det blir lite luckor. Vi tappar Blom som har en dålig dag medans Enberg och Micke får lite lucka in på loop 3. Jag gör några klantiga misstag och blir irriterad på mig själv, skriker några väl valda ord till mig själv för att skärpa mig. Jag och dorsch tuffar vidare ut på loop 1 för andra gången. Jag håller ganska bra fart och kommer ikapp och förbi Micke medans Dorsch får släppa, kommer lite senare även ikapp Enberg och vi matar på i bra tempo för att öka avståndet till jagande Micke. Trots det lyckas Micke ansluta i slutet av ”Myrstigen” och då det är skapligt betryggande avstånd bakåt slår vi av på tempot rejält på grusvägen och laddar för avgörandet. Micke och Enberg spurtar in på ”steniga stigen” och jag känner att nu tar jag mitt eget tempo för att hålla undan för tredjeplatsen, jag vet ju att jag kommer ha väldigt svårt mot både Enberg och Micke på avgörande loop 3 då den innehåller många branta korta backar där de är mycket kvickare. Tappar ändå inte så mycket på tätduon utan har dem inom synhåll. En bit in på loop 3 hör jag ett kraschljud och några sekunder senare ser jag Micke stå och vrida tillbaka styret som pekar snett. Det blir trångt på stigen men lyckas ta mig förbi Micke och kör allt vad jag kan för att hålla undan, får lucka och kan rulla in som 2a en 20-30 sekunder efter Enberg. Mycket nöjd!

Racerapport GBGC: Min plan för dagen var att så billigt som möjligt glida med täten till mål för att spara så mycket krut som möjligt till dagen efter. Den planen höll jag helt och hållet och som väntat har jag inte en chans mot grabbarna med spurtkräm i benen på slutet. Enda stället på banan där det faktiskt var ordentligt jobbigt var traktorvägarna på slutet som går upp och ner på ganska dåligt underlag. Har var jag glad att jag hade en MTB och inte en gravelbike. Väldigt roligt event som jag gärna kör igen!

 

 

Henrik Blom – …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Norrländskt på tapeten!

Norrländskt på tapeten!

Ännu en norrländsk tävlingshelg står för dörren för Team Hi5 OIK Elit. Det handlar återigen om ett av de tyngre långloppen här i norr som ska avverkas, nämligen Bikeboost MTB som arrangeras av den anrika Umeåklubben Gimonäs CK. Dessutom körs det på lördagen ett motionslopp på grusväg med glass på menyn. Glassbonden Gravel Challenge har blivit en populär happening och lockar såväl landsvägscyklister som mtb-ditos.

BikeBoost MTB går i skogarna där gamla regementet I20 en gång i tiden huserade med sin verksamhet. Det utbredda stignätet, de gamla övningsspåren för enduroordinanserna och alla härliga bandvagnsspår ligger till grund för ett riktigt trevligt och roligt stigrace. Banan är en skön blandning stenar, rötter och allehanda knix och går till största delen på flowiga stigar. En begränsad del av banan går på grusväg, resterande del är stigar av varierande bredd. Underlaget är mestadels snabbt och lättåkt men det finns också tekniska partier och utmaningar i form av branta upp- och utförsbackar. Banan inleds med en startloop, därfefter tre loopar som börjar/slutar vid TC. Åkare som kör KORT kör loop 1,2 och 3 en gång (sammantaget 22 km) och de som kör LÅNG tar sig an de tre looparna ytterligare en gång (totalt 40 km). Banan är markerad med oranga enduropilar samt röd/vit snitsel.

2018 kom bara Henrik Blom till start men förhoppningsvis kommer det vara ett litet större gäng i årets upplaga. Dubbelt Henke och en Viktor ser det iallafall ut att bli och kanske någon till om inte förkylningarna ställer till det för oss. Blom missade spurten förra året och cyklade in på en stark andra plats, men det känns som om det finns lite revanschlusta i den skallen. Knutsson och Enberg känns även de motiverade och detta är ju stigar som de cyklar till vardags så det är rejäl hemmaplan för dessa två. Största externa hoten kommer mest troligt från Norrlandscyklisterna/Team UVs Marcus Dorsch, som ju hade en grymt fin vår, och Team CKCKs Johannes Sikström som visade stark stigcykling senast han var i krokarna när han tog segern på Obbola Challenge. Men det kommer säkerligen finnas en hel drös som vill hänga med så länge det bara är möjligt.

Dagen innan är det dock ett event av lite annan karaktär. Glassbonden Gravel Challenge har på några år blivit ett uppskattat och poppis arr. Ett motionslopp på grusväg i vackra omgivningar som passar alla, oavsett ambitionsnivå. Och efter målgång så dukas det upp med glassbuffé. I teamet verkar det vara herrarna Blom och Knutsson som är mest sugna på glass. Det kan definitivt bli ett rejält väckningspass som riskerar sitta i benen inför söndagen …

Ska Enberg lyckas hålla undan från Sikström denna gång, blir det revansch för OC? Foto: Anton Alex

 

 

Så här säger gänget själva om helgen som kommer;

 

Henrik Enberg – Jag riktar in mig på bikeboost! Känns kul med en tävling på vad jag ändå får erkänna är hemmastigar. Missade fjolårets batalj men i år är planen att vara med! Banan passar mig bra på flera håll men finns också partier som jag vet gynnar andra mer. Hoppas på en bra dag och siktar på att det ska gå rätt snabbt redan från start 

 

 

 

 

Viktor Knutsson – Dags för näst sista tävlingshelgen för säsongen. Som vanligt känns det som bara några enstaka veckor sen vi gjorde tävlingspremiär (i Sverige) på Lidingö. På lördag är det grusvägslopp i form av glassbonden gravel challenge. Jag har kittat Mtbn med mer lättrullade däck (raceking protection) samt större drev för att kunna hänga med de snabba grushojarna. I och med att det är stor risk att det blir spurt mot slutet anser jag mig inte ha särskilt bra chanser att cykla rundan snabbat men man kan ju ha kul ändå. Glassbuffén efteråt är helt klart största målet för dagen.

På söndag är det så dags för hemmatävling på riktigt i och med Bikeboost. Här siktar jag på pallen även om jag vet att det kommer bli riktigt tufft. Cykelstigarna på I20-området utvecklas för varje år och är idag ett stignät i minst nationell klass. Detta kommer bli grymt!

 

Henrik Blom – …

 

 

 

 

Blom EN sekund från vinst i Cykelvasan!

Blom EN sekund från vinst i Cykelvasan!

Det är en klunga på mer än 30 cyklister som rullar in på upploppsrakan i Mora. Den största klunga som gjort upp om pallen i Cykelvasan, någonsin. Mitt i myllret av snabba herrar sitter Henrik Blom med. Han har lyckats hänga med i front hela loppet och det är nu bara några hundra meter kvar av de 94 kilometer Cykelvasan mäter. Frågan är bara om det finns något krut kvar i Henriks ben? Serneke Allebike-cyklisten Michael Olsson offrar sig för sitt lag och drar igång Emil Lindgren på rulle, resten av det namnstarka gänget hakar på. Det är tajt, det är många som vill vara med. Emil får någon cykellängd mot närmaste konkurrent, Mattias Wengelin. Blom avancerar och finns med precis där bakom. Mållinjen korsas, Blom trycker fram cykeln. Det är tätt, men målfotot visar en 9e plats, EN sekund bakom vinnande Lindgren. Vilken grej, vilken prestation! 9e man i Skandinaviens största MTB-lopp!

Närmare 28 000 cyklister kom under fredag (öppet spår), lördag och söndag till start i något av Cykelvasans alla olika lopp. Ett rekord i antalet deltagare och något som gör att detta sommarlopp på allvar börjar närmare sig vinterns förlaga.

Cykelvasan 90 är hela det traditionella Vasaloppet, fast på cykel. Starten går i Sälen och man passerar alla kända Vasaloppskontroller innan målgången i Mora. Loppet är en riktig utmaning som körs på 87,1 km skogsväg/grus och 6,9 km asfalt. Från Team Hi5 var det Henrik Blom,  Johan Lidman och teamchef Fredrik Berndes som fanns på startlinjen. En bråkdel av teamet men förhoppningsfulla och motiverade cyklister. Lidman som hade visat stigande form på slutet och Blom som varit väldigt jämn och stark under hela säsongen hade som mål att slå sin fina 25e plats från 2018. Fredrik som gjorde sin tionde Cykelvasa hade som mål att ligga i trakterna kring sitt PR från föregående år.

Väderprognoserna hade dagarna innan skvallrat om rejält med regn och en hel del motvind på sträckan. Ju närmare startmorgonen kom desto ljusare såg prognoserna för det våta ut att bli. Kanske skulle man klara sig helt från regn?

Det är i vanlig ordning trångt och bökigt i startfållorna. Många vill fram, skaffa sig positioner. När starten, ledd av mastercar, går töms starfållorna 1-4 i sakta mak, bara för att sätta rejäl fart i den 4,5 km långa startbacken. Här gäller det att skaffa sig så bra placering som möjligt. Våga hänga med snabba klungor och gå på rött ett bra tag. Både Henrik och Johan ligger efter startbacken med långt framme i täten, medan Fredrik ligger en bit längre ner. Vädret är torrt och temperaturen racevänlig, 16-17 grader. Dock är motvinden betydande och man förstår ganska snabbt att det kommer bli svårt att gå ifrån huvudklungan denna dag.

Foto: mtbfoto.se

Strax innan första kontrollen i Smågan, ca 10 km in i loppet sker det ett jättekrasch i en av de stora klungorna bakom den absoluta täten där Henrik och Johan ligger. Men för Fredrik och många, många andra blir det tvärstopp. En riktigt otäck olycka med 4-5 inblandade och en kille som rejält skadad ligger mitt i vägen. Flertalet andra cyklister har stannat för att hjälpa. Detta är tyvärr en av de absolut största nackdelarna med Cykelvasan. Den stora mängden cyklister kombinerat med hög fart och grusvägar. I efterhand fick vi besked om att det, förutom en rejält blåslagen och uppskrapad kropp gått bra för killen.

Framme i täten går det växlande fort och lungnare. Motvinden gör det som sagt svårt för cyklister att gå loss. Men det görs försök, många gånger. Framförallt innan kontrollernas spurtpris vilket ger en välbehövlig dynamik till loppet. Blom befinner sig hela tiden i tät med bra koll på det som händer. Även Lidman kämpar med i den stora huvudklungan, även om han får slita för att hålla sig kvar i svansen. Den varierande farten i front gör dragspelseffekten betydande och tillslut blir dessa intervallbetonade ökningar för tufft för Johan som tvingas släppa när både vader och framsida lår börja nypa av krampkänningar vid ca 70 km. Samma sak händer Fredrik längre ner i fältet. Strax innan Lundbäcksbackarna vid Oxberg kommer den osköna känslan av kramp i vaderna. Då finns inte mycket annat att göra än att slå av på tempot och balansera sina krafter för att överleva in i mål.

Foto: Happyride.se

Framme i täten känner sig Blom bra vid  25 km kvar och börjar få knasiga tankar som ”vad skulle hända om jag gick loss nu?” Men innan han kommer längre i dessa funderingar går Erik Mattelin lös och har som mest en lucka på ca 35 s. För de som sitter och följer livesändningen på webben ser det efter sista kontrollen i Eldris faktiskt ut som om det skulle kunna hålla hela vägen in i mål. Men sista 8-9 km in mot mål är snabba och klungan kommer ikapp Mattelin med ca 4 km kvar.

Det är en klunga på mer än 30 cyklister som rullar in på upploppsrakan i Mora. Den största klunga som gjort upp om pallen i Cykelvasan, någonsin. Mitt i myllret av snabba herrar sitter Henrik Blom med. Han har lyckats hänga med i front hela loppet och det är nu bara några hundra meter kvar av de 94 kilometer Cykelvasan mäter. Frågan är bara om det finns något krut kvar i Henriks ben? Serneke Allebike-cyklisten Michael Olsson offrar sig för sitt lag och drar igång Emil Lindgren på rulle, resten av det namnstarka gänget hakar på. Det är tajt, det är många som vill vara med. Emil får någon cykellängd mot närmaste konkurrent, Mattias Wengelin. Blom avancerar och finns med precis där bakom. Mållinjen korsas, Blom trycker fram cykeln. Det är tätt, men målfotot visar en 9e plats, EN sekund bakom vinnande Lindgren. Vilken grej, vilken prestation! 9e man i Skandinaviens största MTB-lopp! En av de absolut starkaste prestationerna som våra teamcyklister mäktat med, grattis Henrik!

Några minuter bakom rullar Johan in på en fin-fin 66e plats och är faktiskt en av de få i hela fältet som är nära sin tid från förra året då förutsättningarna var riktigt snabba. Fredrik har en tyngre dag och landar på en 331-plats.

Så här säger de själva om Cykelvasa 2019;

Henrik Blom – När jag skriver detta har det gått just över två dygn sedan vi körde under målportalen i Mora. Det är ungefär så lång tid jag behövt för att samla tankarna, fundera över hur loppet gick och veta vad jag egentligen ska skriva.

Uppstigning 05.00 för att kasta ut cykeln i kön till fållan 05.30. Sedan var det bara för ångesttyngda uppladdningen att starta. Frukost och ombyte, för att 07.45 hoppa upp på rullarna för att köra en 15-20 min uppvärmning innan jag begav mig till fållan. Fem sekunder efter att starten gått krokade två stycken framför ihop styrena för varandra. Jag försökte slinka förbi på vänstern, men då dråsade den ena över mig så jag tappade pedalerna, satte mig på ramen och stöp nästan i backen. Jag höll mig på hjulen, men jag var nog nere på 60-70e plats när jag väl var igång igen. ”så mycket var den tidiga morgonen värd”, tänkte jag. Stressad gick jag på max ända fram tills jag var ca topp 30 och vågade pusta ut något.
Pga den hyfsade motvinden snett från höger var tempot väldigt beskedligt i klungan fram till backarna efter Risberg. Då skruvades tempot upp lite grann några gånger, men sänktes ordentligt direkt det planade ut och motvinden blev mer påtaglig.
I övrigt var det egentligen inte mycket spännande saker som hände förrän vi gick in mot Lundbäcksbackarna med ca 32 km kvar, iaf om man bortser från några kamikaze-utbrytningar samt en del vårdslösa trängningar/prejningar som hade kunnat resultera i katastrof… Hit hade jag i princip kunnat följa min plan perfekt och hela tiden hålla mig topp 20 i den enorma klungan (ca 80 personer i Evertsberg) för att vara beredd om något skulle hända. Väl i Lundbäcksbacken skruvades tempot upp ganska mycket, men utan att jag fick gå allt för mycket på rött. Värre var det dock när klungan gick in i sista knäppan innan Oxberg som är 50 höjdmeter. Där gick det på betydligt hårdare, så pass att Erik Åkesson borde vara glad att han inte saknar en tugga i sin sadel! Åkesson, en norrman och jag hade några få meter upp till klungan när vi väl gick över krönet, men inte mer än att jag var trygg att vi skulle täppa det snabbt utfört mot Oxberg. När vi 300 meter senare var ikapp var vi en grupp på endast 17 kvar med en ganska hygglig lucka bakåt till nästa 10 och ytterligare luckor efter dom. Dock blev det tyvärr återigen stiltje klungan in mot och ut från Oxbergskontrollen, vilket resulterade i att klungan bestod av ca 40 man 5 km före Hökberg. Innan mål hann liknande scenarier ske 2-3 gånger, dock med luckor med mindre tidsavstånd, men med samma resultat. Klungan stannade av och de flesta som började vara kokta anslöt på nytt. En av gångerna var in mot Högberg då det sprack upp en lucka på ca 2-3 sekunder två gubbar framför mig då jag var ouppmärksam och fastnat med blicken på framförvarande bakhjul.  Dock kände jag mig fräsch och inte alltför stressad då jag förstod att farten inte skulle explodera utför efter Hökberg. 
I en hybrisattack med ca 25 km kvar slog det mig: ”Vad skulle hända om jag sticker här? Jag är tillräckligt okänd för att klungan skulle släppa mig ganska långt! Kanske för långt?” Men när jag snabbräknade på det, insåg jag att det skulle behövas en snittfart på just under 40 km/h till mål för att hålla undan, vilket jag inte skulle klara. Och det utan att klungan skulle dra igång en jakt. Erik Mattelin var dock inte feg och stack iväg solo ungefär samtidigt som min hybris lagt sig. Han körde på starkt, men motvinden gjorde att han fick slita hårt. När sedan klungan startade jakten med ca 5-6 km kvar blev han ganska snabbt inhämtad. Sista 3 kilometerna handlade allt om positionering då. Det var för långt till mål för att någon ska hålla uppe farten tillräckligt för att fältet skulle bli utdraget, samtidigt som det är ett lättåkt parti. Det gick därför undan, trots att uppdraget inte kommit igång. Därför började åkare som jag inte sett en enda gång under hela loppet trycka sig fram fältet på både tokiga ställen och sätt. Ganska frustrerande då jag var helt säker på att dessa varit avhängda både en och två gånger… 
Men jag kände att det fanns en del krafter kvar och kunde utan större möda och tillbud hålla mig runt topp 15 in mot Mora camping. På gräset mellan husvagnarna med knappa kilometern kvar lyckades avancera till 7-8e plats in på Auklandbrons högra sida. Jag svängde in på upploppet som 6e man, med en overklig känsla då adrenalinet sköt i höjden. De fruktansvärda kramperna jag fått mota sista 15 km har jag inget minne av från upploppet. Egentligen har jag nog inte annat än minnesfragment från spurten. Bla stumheten sista 50 metrarna och att jag gjorde bra fällning för att inte tappat någon placering i onödan och att kontrollen över benen började försvinna. Jag visste direkt efter målgång att jag var topp 10 vilket gjorde att känslorna exploderade. Blandningen av förvåning, trötthet och stolthet gjorde det svårt att hålla tårarna helt borta. Tittade ner på flaskorna och såg att jag bara druckit 1-2 dl på hela loppet. Min underarmar hade varit så bortdomnade under HELA loppet, att jag inte orkat klämma ihop flaskan för att dricka. Kanske bidragande till att kramperna var så hemska?

 

Johan Lidman Som vanligt inför ett stort lopp som Cykelvasan är anspänningen stor och det skulle bli min andra start i tävlingen. Lite mer koll på vad jag kunde förvänta mig och nu med ett lite mer konkret mål. Har upplevt en positiv trend av formen de senaste 2 veckorna och kände mig hoppfull om att göra ett bra lopp.

Starten gick och jag försökte att hitta ett hanterbart tempo i startbacken men samtidigt plocka så många placeringar jag kunde för att komma upp till huvudklungans bakre del. Lyckades med detta och höll mig kvar tills det var ca 30km kvar, men inte utan att bränna benen på resan dit. Som för så många andra blev det krascher framför mig där jag nästan blev offer några gånger, men jag lyckades undvika detta men det kostade mycket då jag flera gånger fick gå på rött för att hinna ifatt gruppen igen.
När det var mindre än 30km kvar fick jag tyvärr släppa helt och hållet när båda vaderna nyper. Efter att jag kunnat börja trampa runt igen är det inte lång stund innan framsida lår gör samma sak. Trycker i mig lite energi och kör på så hårt jag klarar av och till slut är jag ikapp en cyklist som även han fått släppa och vi cyklar ihop tills vi blir upphämtade av ca 4 andra som vi kör med in i mål och jag hamnar till slut på en 66e plats.

Summerar tävlingen som lyckad och jag känner att jag gjort allt jag kunnat för ett så bra resultat som möjligt.

 

 

 

Fredrik Berndes – Detta var min tionde Cykelvasa. Jag har faktiskt kört alla lopp förutom det allra första 2009 (då hade jag inte börjat cykla ännu …). Innan start kändes det faktiskt bra. Ovanligt varmt för att vara startmorgon på Cykelvasan och ganska pigg i kroppen trots den tidiga morgonen (steg upp 04:50). Det är kul och trevligt att traska runt i startområdet och snacka med cykelkompisar och ladda inför loppet.

Men det räckte med att starten gick för att känslan skulle bli annorlunda. Det var länge sedan det kändes så tufft att trycka på uppför de 4,5 km som backen är. Hade gärna startat i lite lägre tempo, men det är nästintill omöjligt om man ska ha någon hyfsad klunga att gå med. De man hamnar med efter backen är ofta samma gäng (+/- 20 pers) som man hänger ihop med resten av loppet. Så tyvärr är det ett måste, och det gäller ju självklart för alla, att gå rejält på rött från start. 

När startbacken sedan går över i planare väg och kanske till och med lite utför ner mot Smågan går det som alltid undan. Här är jag på helspänn då det är MASSOR av cyklister som ligger tätt, tätt och en hel del av dem kör rätt huvudlöst. Här är det inte ovanligt med otäcka krascher i hastigheter kring 45-50 km/h. Detta år var inget undantag. Flertalet allvarliga tillbud inträffade och en rejäl olycka skedde lite längre fram i fältet någon kilometer innan smågan. Det blev tvärstopp när 4-5 cyklister drogs med i den och sedan låg som plockepinn över vägbanan. De flesta av dem var på benen när jag själv kom fram till platsen men en kille såg riktigt skadad ut. Som tur var hade flera medcyklister stannat och tog hand om honom och rapporterna efteråt säger att han klarat sig bra efter omständigheterna … Otäckt och något som känns riktigt olustigt resten av loppet där jag heller lämnar luckor på framförvarande än ligger för nära på hjul.

Förstår ganska tidigt att detta inte kommer bli något PR-år då jag redan vid andra kontrollen, i Mångsbodarna ligger ca 1:30 efter min tidigare bästa tid. En trend som sedan fortsätter. Två hällregn träffar oss under loppet men de håller inte i sig mer än 7-8 minuter och saktar inte ner farten överdrivet mycket. Däremot är vinden ingen vän och i mål är de allra flestas tider sämre än 2018 så jag förstår att det inte bara är en sämre form som gjort mig långsammare än föregående år. Krampkänningar i vaderna slår till strax innan Oxberg och när jag försöker balansera dessa känslor nyper det rejält i framsida lår. Resten av loppet ca 30 km, blir mer eller mindre överlevnad. Tar mig i mål på 3:06, 11 minuter efter PR och en 331-plats vilket jag inte är nöjd med men som får vara ok.

 

Cykelvasan – Skandinaviens största MTB-race

Cykelvasan – Skandinaviens största MTB-race

Säsongens största, utan konkurrens, MTB-lopp är nästa stora äventyr. Närmare 28 000 cyklister kommer under fredag (öppet spår) och lördag kämpa om ära, spurtpriser och personrekord. Cykelvasan 90 är hela det traditionella Vasaloppet, fast på cykel. Starten går i Sälen och man passerar alla kända Vasaloppskontroller innan målgången i Mora. Loppet är en riktig utmaning som körs på 87,1 km skogsväg/grus och 6,9 km asfalt. 

Från Team Hi5 är det bara Henrik Blom och Johan Lidman som kommer till start. Men det är två förhoppningsfulla och motiverade cyklister som ställer sig på startlinjen. Lidman har visat stigande form på slutet och Blom som varit väldigt jämn och stark under hela säsongen har som mål att slå sin fina 25e plats från 2018. Även Fredrik från teamledning, som gör sin tionde Cykelvasa kommer till start.

Så här går tankarna hos de som ska köra på lördag;

Henrik Blom – Cykelvasan är ganska mycket hatkärlek. Likt när anspänningen och våndan byggs upp inför det årliga tandläkarbesöket, försöker jag ständigt intala mig själv att ”Vasan är ju långt borta”. Efter målgång i Mora brukar jag tänka att ”skönt, nu är det ett helt år till nästa gång”. När långloppssäsongen drar igång tänker jag ”det är ju hela tre månader till Cykelvasan”.
Jag brukar faktiskt lyckas skjuta på Vasatankarna fram till två veckor innan. Efter det växer anspänningen gradvis fram till startskottet då sammanbrottet är nära.
Jag har haft en bra och framförallt stabil säsong och fått in många bra tävlings- och träningspass.
Cykelvasan är ett lopp som brukar passa mig bra (trots mina känslor för den) och målet är att toppa fjolårets 25e-plats. Men för att lyckas med det gäller jag har både dagen och lite stolpe in och även lyckas hantera anspänningen och de nervösa tankarna …

 

Johan Lidman – Efter xco sm har jag haft en bra träningsperiod och även kört ett lopp i Luleå kallat Snakehill XC. Det känns som att formen är bra och jag ser fram emot min andra start i cykelvasan. Jag hoppas på en bra dag i sadeln och att kroppen är redo för en ordentlig urladdning!

 

 

 

Fredrik Berndes – Kul med ännu en Cykelvasa. Ett tufft och spännande kraftprov och numera en väldigt trevlig klubbresa med massor av OIKare som reser, bor och cyklar tillsammans. Detta blir min 10:e Cykelvasa och hittills har jag alltid lyckats slå PR varje år både tid- och placeringsmässigt. Men förra året gick fort och jag tror det blir en svår uppgift att fortsätta den trenden i år. Men jag gör ett försök. Mest nervös inför de första snabba milen med höga hastigheter och stora klungor med en hel del krascher.

 

 

 

RR Finnmarksturen och SM

RR Finnmarksturen och SM

I helgen, var det dags för deltävling nummer 7 i Långloppscupen. Anrika Finnmarksturen i Ludvika, i år lika med SM i maraton, stod på menyn. Ett tufft långlopp med sina 80 km och inte blev det mindre jobbigt i riktig medelhavsvärme. 

Ja, det blev en slitig och varm Finnmarkstur detta år. Ett tufft SM i långlopp. Ett decimerat gäng(Josefina, Maria, Tomas och Viktor) stod på start  i den 30-gradiga värmen tillsammans hela Sveriges övriga MTB-elit. En mastig uppgift att ta sig an och skapa sig framskjutna placeringar i. På herrsidan hade Viktor visat stigande form och Tomas hade under säsongen blandat och gett lite grann. När det gäller tjejerna så hade Marias seger här förra året och pallplats från tidigare i sommar och Josefina som kommit igång med tävlandet på allvar sedan lång sjukdom skapat ett visst hopp om framskjutna placeringar i damklassen. 

Damklass är dock tuffare än kanske någonsin i år. Både starkare cyklister och framförallt en bredare topp. Det visade sig ganska snart att det skulle bli svårt att hålla sig långt framme i damtäten för både Jossan och Maria. Josefina fick aldrig igång någon bra känsla och medan huvudet hos Maria ville gå med i tät hade benen en annan uppfattning. De landade till slut endast några placeringar ifrån varandra på 12 resp 14 plats, något ingen av dem var helt nöjda med.

Josefina Vikberg i medelhavsvärme under 2019 års upplaga av Finnmarksturen. Foto: Cykelkanalen.se

 

Finnmarksturen är uppdelad i två loopar. Första loopen utgår från start- och målområdet vid ABB Arena och letar sig via asfaltsvägar genom centrala delar i Ludvika fram till banans första uppförsbacke, här släpps fältet fritt och nu väntar en härlig utmaning i varierande terräng. I år var det några nya partier i början av loppet som gjorde banan ännu tuffare.

Tjejerna hade en trög dag men skönt att vara i mål. Foto: Cykelkanalen.se

Viktor försökte hålla sig långt framme i herrtäten och fick slita rejält för att hänga med och han lyckas hamna i en grupp som hjälps åt under stora delar av racet. Han bärgar tillslut en fin 22a plats på SM XCM och det är han nöjd med. Tomas resa blir lite stökigare. Han hänger med på Viktors hjul en bit men får snart slå av på takten och resten av resan blir riktigt tuff. Framförallt de sista 5 km där han tvingas cykla med sadel inklusive stolpe i handen då stolpen gick rakt av …

Nu väntar en tävlingsfri helg och sedan Cykelvasan för en del av teamet.

Tomas knäckte sadelstolpen med 5 km kvar, men var glad ändå. Foto: Cykelkanalen.se

Så här säger de själva om Finnmarksturen;

 

Maria Karlberg  – Efter en lätt förvirrad start när speakern och startskotts-skjutaren är helt i osynk kommer jag iväg rätt bra, känns kontrollerat. Vi blir en stor klunga på 12-13 tjejer in mot elljusspåret efter ca 10km där jag ligger med som en av de sista. Mot slutet av elljusspåret får jag dock släppa klungan i en uppförskörning och redan då känner jag att det här kan bli en tuff dag. Men jag kommer ihop med Sue Paz, som jag låg med på Lidingö MTB, och vi börjar samarbeta fint och plockar efter en stund upp Natalie Eklund som är duktig på landsväg och tar alla tuffa körningar på asfalten, tack för det! Efter ca 30km plockar vi även upp Ingrid och vi är 4 stycken i en klunga som känns väldigt bra att köra med. Men vad hjälper det när man saknar benen i uppförsbackarna? Med drygt halva loppet avverkat får jag släppa, och återigen handlar set mer om att ta mig i mål än att kriga om placeringar. Tråkig och frustrerande känsla! Inte blir det bättre heller av att bakdäcket tappar luftning får stanna och pumpa två gånger och blir passerad av ytterligare en tjej i Elitklass. Går tillslut i mål som 12:a, en evighet efter täten. Nu ska jag hem och fundera över vad jag ska göra för att få tillbaka benen från förra året …

 

Viktor Knutsson – Hänger med skapligt i masterstarten men får kämpa som ett djur upp första backen har inte ben för att avancera i den stora klungan på grusvägarna innan första stigen, så jag går in på stigen som kanske 50e man. Jag bestämmer mig ändå för att köra lugnt och inte dra mer än jag behöver i början, det funkar bra då det är andra som är dragvilliga. Ut på cykelvägarna in mot Ludvika är vi en stooor grupp på kanske 20 cyklister och jag peppar/skäller för att få igång belgisk körning. Alla mtb cyklister verkar inte veta vad det är utan det är långa sega förningar. Tillslut fattar alla galoppen och vi glider runt i 40 km/h utan att ta i. Andra halvan av loppet går det att köra in många placeringar själv då det är mycket stig och höjdmeter. Henrik Öijer håller bra fart stora delar ac loop 2 och jag behöver knappt dra någonting, tack för det Henrik! Vi kommer ikapp ganska många och tappar ännu fler så tillslut är vi bara 4 kvar. Jag får kämpa mot krampkänningar uppför men kan släppa lite på slutet av backarna för jag vet att jag kommer ikapp utför på stig, gör så ett par gånger och det tackade nog mina ben för. När vi kommer till Hagge märks det att folk är trötta, men jag är pigg. Öijer gör ett sista försök att plocka positioner i Haggebacken. Efter backen är vi 3 stycken, Öijer jag och en Norrman som vi kommit ikapp. Det går riktigt segt på grusvägarna bort mot sista riktigt jävliga Leos backe, jag försöker få de andra två att öka farten lite men de avvaktar till sista backen. Väl där kör jag på halvhårt och blir ensam på toppen. Gasar på slutet och tar några placeringar till, loppet hade gärna fått vara ett par mil till för jag är alldeles för pigg på slutet. Kommer in som 27a totalt och 22a i elit, nöjd med det!

 

Tomas Karlberg   Kommer iväg ganska bra i starten, ligger på Viktors hjul i början av första backen. Men känner ganska snabbt att kroppen inte alls svarar, klarar inte alls att väcka tempo över krönen och ta ryggar på lättåkta partier. Får heller inget riktigt flyt vare sig på stig eller i uppförskörningar. Kämpar med att komma in i loppet medan konkurrent efter konkurrent seglar förbi och ifrån, oförmögen att hänga på. Inför dom lättåkta partierna innan varvningen kommer jag ändå med en klunga som jag lyckas hänga med. Under andra varvet kommer jag bättre och bättre in i loppet och är starkare än åkarna runt mig, vilket också innebär att man får göra dragjobbet. Får ändå en positiv känsla och tar en del placeringar. Känner att jag har en bra avslutning på gång, kör starkt uppför Leos backe men vid drygt 5 km kvar guppar jag till på sadeln och känner att något ger vika, och det visar sig att sadelstolpen är av. Så med sadel + sadelstolpen i handen cyklar jag ståendes de sista 5km in till mål! Trots det lyckas jag hänga med klungan jag låg i och dessutom vinna spurten, vilket tyder på att jag hade mer krut kvar än konkurrenterna då det ens var möjligt. Men på det stora hela rätt missnöjd med loppet, frustrerande att känna att jag inte lyckas få ut det jag har under första halvan av loppet. Så här i efterhand känns det ju lite kul i alla fall. Först cykla tre timmar i stekande sol, sen avsluta med en halvmil ståcykling, toppat med en långspurt som ingen orkade svara på. Alltid nått positivt att ta med sig ?

 

Josefina Wikberg  – Får direkt bekräftat att inte ens nummerlapp verkar hjälpa för att få det att spritta i benen den här sommaren och känner mig seg från start. Så fort det går uppför eller jag ska öka farten stumnar benen och den känslan kommer vara med mig genom hela loppet. Jag hittar några tjejer att köra med och känns skönt att inte vara själv, ser även några framför som vi ibland plockar på. Efter ett tag provar jag jaga de framför och kommer i fatt men gått lite för hårt och får släppa direkt igen, provar en gång till med samma resultat, har verkligen ingen återhämtning men tredje gången gillt kommer jag i fatt och kan gå med in till Ludvika och ut på andra loopen. Men efter halva loppet går det rejält uppför igen och jag är inte riktigt på tårna, gruppen splittras och 2 stycken kommer iväg. Jag får med mig en tjej till som jagar ett tag men fortsätter tappa. Vi kommer följas åt till sista långa backen, som jag skrev i början stumnar jag ofta och fort och det händer även här. Nu är backen för lång och benen för tunga för att jag ska orka komma tillbaka in i rygg igen och jag får släppa och kämpa mig in i mål på egen hand. Kommer in på 14 plats i damer elit. Liksom Maria är känslan att jag inte är med och tävlar utan bara får slita för att ta mig runt banan och i mål.