Från teknisk fysik till teknisk fysträning: möt Team Hi5:s Viktor Knutsson

Från teknisk fysik till teknisk fysträning: möt Team Hi5:s Viktor Knutsson

En glittrande kall tisdagseftermiddag träffar vi Viktor på Kulturbageriet i Umeå. Under året ska vi lära känna våra Team Hi5-medlemmar lite mer ingående och Viktor är först ut. Vi tar över ett bord efter en student som just packar ihop, köper fika och slår oss ner för en pratstund i cyklingens tecken.

Viktor, du har varit med i Team Hi5 sedan starten ifjol. Vad gjorde att du ville vara med?

År 2017 kände jag att jag hade blivit tillräckligt bra för att satsa ordentligt. Jag hade gått med i Obbola IK för att kunna tävla och eftersom mitt upplägg passade ihop med Team Hi5:s vad gäller tävlingar och nivå så fixade Fredrik (Berndes, som är Teamchef, reds anm) att jag kunde komma med.

Viktor Knutsson, strax innan starten på Tolvtjärnsloppet 2017
Viktor Knutsson

Ålder: 27 år

Från: Falun, har bott i Umeå sedan 2010

Familj: Sambo och sonen som föddes i juli 2017

Dayjob: Programmerare

Fikar idag: Ädelostmacka och Ramlösa Citron

Däcktryck: 1,6 bar, lite mer bak, lite mindre fram

Första cykeln: Minns inte, men började motionscykla på pappas gamla cykel med blå stålram.

I hörlurarna under träningspasset: Mycket Mustasch på sistone, även annars en hel del hårdrock och metal.

Fokus för 2018: Försöka etablera mig i topp 20 i Långloppscupens deltävlingar.

Hur länge sedan var det att du började cykla mer än transport- och picknickcyklisten?

Det var nog 2013. Innan dess tränade jag en hel del löpning, 2010 fick jag dock en liten skada och då upptäckte jag att cykling är ännu roligare. Jag pluggade teknisk fysik på universitetet i Umeå då och blev medlem i Gimonäs cykelklubb där vi körde mycket landsväg. 2013 gick jag sedan med i Falu CK eftersom jag bodde där på sommarlovet och tävlade för dem på elitnivå. Jag bestämde mig sedan ganska fort för att satsa eftersom jag tyckte både att det var roligt och att jag var bra och ville ha ett seriöst mål.

Hur länge har du tävlat?

Jag har tävlat ganska mycket sedan 2012 då jag vann min första tävling, Norrlandsmästerskapen i Landsväg. Det blev min första riktiga framgång där jag märkte ”det här kan jag!” och blev sporrad av det.

Under 2015 och 2016 hade jag tappat motivationen lite, stagnerade i alla fall på landsvägssidan och Mountainbike började kännas roligare men jag kände mig fortfarande för dålig på det. 2017 blev som en comeback, och jag hade lagt upp ett rejält tävlingsprogram. Sen blev min sambo inlagd på sjukhus under graviditeten så under den tiden kunde och ville jag inte vara hemifrån länge och ställde in bl.a. Vätternrundan för det hade tagit alldeles för lång tid att hinna hem i tid ifall sonen hade velat komma ut!

Finns det något du skulle ändra om du kunde, när du tänker tillbaka på senaste säsongen?

Ja. Jag skulle nog ha tränat väldigt annorlunda på försäsongen för att få en bättre grund. Jag hade problem med att jag fick kramp i början på säsongen eftersom jag hade kört mest korta hårda intervaller och då blev det sedan jobbigt med långpassen.

Tillsammans med Henrik Blom på Mörksuggejakten. Bara timmar efter målgången föddes Viktors son.

Ni är ju några stycken i Team Hi5. Vid vilket tillfälle under den gångna säsongen kände du att du verkligen var del i ett team?

När vi körde Kraftloppet! Vi var tre stycken där från teamet, Henrik Blom, Samuel Brännlund och jag och vi teamkörde mot två andra i täten. Det var väldigt kul och kändes bra att det inte var jag mot fyra utan vi tre mot de andra två. Det är en strategi som blir mer och mer vanligt i Mountainbike i Sverige.

Nu såhär på vårkanten är det ju vanligt att börja med eller återuppta sin träning. Har du några tips för en cykelnybörjare?

Lyssna inte alltför mycket på andra. Många kommer gärna med goda råd såhär i början, eller bjuder in dig att hänga med dem och träna. Då går det förmodligen för fort, känns jobbigt och du tappar lusten. Gör det så lätt som möjligt för dig och bara kör enligt dina förutsättningar så kommer du trivas och tycka det är kul!

Hur ser ditt träningsupplägg ut?

På vintern är det grundträning som gäller, det är alltså inte lika specifikt som när jag tränar för tävlingar. Då försöker jag träna en grundläggande egenskap per gång, och göra det i block. Till exempel är det hårda intervallpass jag tränar just nu och då är det vissa veckor jag kör väldigt många pass och vissa veckor några få, det kallas för blockperiodisering. Jag tränar alltså en egenskap åt gången.
På sommaren kör jag träningspassen lite mer inriktad mot närmaste tävling, så då blir det flera egenskaper som spurter och långa sega backar under ett och samma pass. Och jag tycker definitivt sommarträningen är roligare, inget slår känslan av att cykla på riktiga stigar!

Vad tänker du på när du cyklar?

Det beror på. Kör jag en stenhård tröskelintervall så försöker jag tänka positiva tankar så gott det går. Hellre sätter jag små korta mål och fokuserar bara på det jag gör just nu än att hela tiden tänka ”nu är det så här långt kvar”.
Om jag däremot cyklar snabbt på en stig fokuserar jag mer på det tekniska, tex vilken linje jag ska ta, eller när ska jag bromsa för att inte tappa för mycket fart. Under de lugna distanspassen kan jag tänka på allt möjligt. Det är lite som att vara ute och köra bil.

Vilken är din favoritsträcka?

För träning måste det nog ändå vara blågula slingan på I20. Eller nej! Sista loopen på Obbola-challenge! Mycket stig och ganska tekniskt krävande. Även i tävlingssammanhang tycker jag den banan är sjukt rolig. Trots att det inte är ett av de snabbare spåren så är det riktigt kul att cykla där.

Viktor under Obbola Challenge 2017, här på den första riktigt tekniska stigen på loppet.

Gillar du även att meka med cykeln eller lämnar du in den?

Jag skulle säga att jag inte gillar det normalt sett men jag har nu gjort den idiotiska grejen att ha köpt en cykel jag ska plocka isär och göra en custom-made helt själv.

Men tar jag mig tid för att meka så kan jag tycka det är kul. Det är bra att ha lärt sig en del av underhållet för att annars går mycket tid förlorad när man väntar på att få tillbaka cykeln från verkstaden och inte kan träna under tiden.

Har du gjort någon MacGyver-lösning gällande din utrustning någon gång?

En gång så märkte jag att jag saknade en spacer för vevpartiet och tog en rulle silvertejp och använde det – vilket fungerade bra för att vara en temporär lösning.

Vilka andra sporter utövar du och har du några hobbys?

Ibland åker jag långfärdsskridskor på Tavelsjön men cykling är definitivt min största hobby. Jag väljer att ha ett så enkelt liv som möjligt för att ha tid för familjen, vännerna och cyklingen.

Vad har du lärt dig av att cykla som även hjälper dig i andra situationer i livet?

Att inte vara alltför hård mot mig själv när det inte går som planerat. Jag var det när jag just hade börjat cykla och det var inte bra. Jag vill inte gå runt och må dåligt, pressen kommer ju bara från mig själv så det är bara jag som kan släppa den.

Här ser vi ramen till vad som ska bli Viktors tävlingsmaskin för 2018.

Vad har du i din träningsväska? Något oväntat?

Till gymmet tar jag alltid med mig en uppsättning verktyg för att kunna skruva loss pedalerna och sätta dit mina egna. De skickar data till min cykeldator så jag kan analysera träningseffektiviteten.

Har du någon ritual du brukar göra, t.ex. före varje tävling?

Det har jag! Jag känner alltid på däcktrycket med tummen just före start, då går jag enbart på känsla och om det känns för hårt släpper jag ut lite luft.

Och till slut, vilka egenskaper har den perfekta cykelteamkollegan?

Jag tycker den perfekta teamkollegan är en person som man klickar och trivs med. Jag reser och bor med dem så att komma väl överens är nog det viktigaste. Det ska också vara en person som tänker på att hen är med i ett lag, som inte bara kör sitt eget race utan är medveten och mån om teamkollegorna. En som ser glädjen i att det går bra för laget!

Viktors topp 3 cykelminnen:

  • 2012 vann jag Norrlandsmästerskapen i Landsväg. Jag hade inte förväntat mig någonting, det var ju en av de första tävlingarna jag körde så jag blev extra glad och väldigt sporrad.
  • Träningsläger 2013: Jag ville åka på ett läger och fick chansen att följa med på cykelgymnasiets läger (Hagströmska Gymnasiet Cykel, reds anm) till Mallorca. Där fick jag många nya vänner och det var första gången jag cyklade utomlands.
  • Hela säsongen 2017! Det var otroligt roligt, jag träffade nya människor som jag nu ofta tränar med. Jag behövde heller aldrig köra någon tävling själv utan hade alltid sällskap – och det är ju halva grejen tycker jag!
Cykelkärlek och tuffa satsningar i Team Hi5

Cykelkärlek och tuffa satsningar i Team Hi5

Nu kan vi äntligen presentera våra nya medlemmar i Team Hi5: Maria Carlsson och Tomas Karlberg. Därmed har vi även vårt första kärlekspar inom teamet!

Vi har under en längre tid sökt efter en tjej med elitambitioner till vårt gäng. Det visade sig att hon fanns i Sundsvall och är en hårt satsande tjej med småbarnsliv och heltidsjobb som ska pusslas ihop. Det känns kul och spännande att Maria satsar på topp-5-placeringar i långloppscupen i Dam elit. Med sig in i teamet tar hon även sin sambo Tomas, som också han satsar hårt på MTB. Och även om det 2018 är ”Marias tur att få köra det hon vill” så kommer vi få se Tomas på en hel del lopp i Långloppscupen där han inför detta år kvalat in i startled 1. Det stora gemensamma målet denna säsong är dock det maffiga äventyret på etapploppet Transalp där Maria och Tomas ska prestera mot den internationella eliten i mixedklassen. Och ambitionerna är det inget fel på, en topp-10-placering over all och minst en etapp där de slutar på pallen.

Nu när Henrikarna är tillbaka från sina äventyr i Spanien ska vi snart samla hela gänget för att få in den rätta teamkänslan. Välkomna, Maria och Tomas!

Lär känna Maria och Tomas mer under deras profiler på hemsidan.

Ett taffligt försök att illustrera cykelkärlek. Vi får ta en härlig kärleksfull bild när vi samlar alla åkare!

 

Rapport från Andalucia Bike Race 2018

Rapport från Andalucia Bike Race 2018

Som jag hade längtat och förberett mig. Typiskt nog blir det ibland inte som man tänkt sig! Men då gäller det att acceptera det och istället försöka göra det bästa av det hela med utgångspunkt från den nya situationen.

I slutet av december skickade jag och Henrik Blom in vår anmälan till Andalucia Bike race 2018. Motivationen och träningen fick sig en boost direkt. Jag började mata monark flera dagar i veckan och fick också till ett längre pass utomhus varje helg och kände mig starkare än på länge.

Men då kom den! Influensan (jag som sällan ens är förkyld..). Helgen innan avfärd. Totalt utslagen med hög feber i 5 dagar. Och ett av mitt livs äventyr runt knuten..

Tog beslut gemensamt med Blom att ändå åka ner med förhoppning om snabb tillfriskning och att kunna köra delar av etapploppet och skapa sig en ny erfarenhet från den typen av tävling.

Rejält risig på nedresan med några Ipren i kroppen. Fick duscha varmvatten vid ankomst till hotellet för att sluta huttra. Mirakulöst nog feberfri dagen efter. Hittade då också en spansk hostmedicin och slutade att hosta inom ett par timmar. Tanken började gro i mitt huvud ”att i alla fall starta imorgon söndag”. En kortare etapp med individuell start. Om jag tog det lugnt kanske jag ändå skulle kunna ta mig igenom varje etapp, bli lite piggare för varje dag och få den där åtråvärda finisher-medaljen?

Jag har varit i Spanien flera gånger och det är alltid ett visst lugn som infinner sig inom mig när jag kommer tillbaka till den spanska mentaliteten. I första staden där vi bor, Linares, pratar nästan ingen engelska (inte ens i receptionen på hotellet vi bor) och min skol-spanska hjälper oss att bli förstådda.

Första etappen. Strålande sol och härlig stämning! Blom startar före mig och sticker i väg i full fart. Jag sticker iväg en stund senare i lugnt tempo och låter åkare efter åkare passera mig. Otroligt frustrerande men jag håller mig till planen. Stundtals glömmer jag dock bort mig själv och känner hur hjärtat bankar. Vissa partier med sagolikt bra stigar och jag råkar helt plötsligt köra om några som startat efter mig. Drar ner på tempot och rullar på bakhjulet över mållinjen. Ser ej Blom men tänker att han kanske är och duschar/äter.

Cyklar till hotellet, tar en snabbdusch och äter lite. Sedan tillbaka mot målet för att möta upp Blom. Hittar han ej. Träffar sjukvårdspersonal som säger att han kraschat och är på sjukhuset. Cyklar dit och hittar han liggandes på bår under ett vitt lakan (japp, en smått dramatisk känsla uppstod). Det visade sig dock till min glädje att han inte brutit något och efter omständigheterna mådde OK.

Blom fick en framhjulspunka halvvägs in i första etappen i en stenig utförslöpa. Landade på huvudet (japp, hjälmen sprack), sedan ryggen – som svullnade upp rejält.

Efter att ha hämtat Blom på sjukhuset senare på kvällen så var jag rätt slut själv igen. Vi fick nu båda lyssna på kroppen och helt enkelt ta två dagar off. Vi missade tråkigt nog två soliga och fina etapper och den där finisher-medaljen var nu ett minne blott.

Nu i stad två, Cordóba. Både är lite piggare och vi bestämmer oss föra att köra de 3 sista etapperna. Onsdagens etapp som vi nu ska köra är den längsta och den tuffaste. Vädret är inte med oss och regnet står som spön i backen. Organisationen kortar förståndigt nog ner etappen. Det blir trots det en ganska påfrestande etapp. Vi startar sist och tar oss upp i fältet. Delvis frälsta av många fina stigar men också rejält leriga och nerkylda väl i mål.

Torsdagens etapp blir oturligt nog inställd pga kraftigt regn och vind och nu återstår endast fredagens etapp tillika etapploppets sista.

Även på fredagen har himlen öppnat sig och regnet vräker ner likt en novemberdag i Sverige. Vi tränger oss lite längre fram i starten och kommer iväg om placering 460-470. Etappen börjar med en klättring på ca 700 hm och vi tar många placeringar och kommer ifrån varandra. Jag kör ibland lite hårdare än jag borde men man älskar ju att ta i och när stigarna och publiken (japp, många hejandes ute efter banan trots regn) trycker på så är det bara att följa med. Jag går i mål runt 100 plats och Blom 150. Båda med känslan att det finns mer att ge.

Suget att åka tillbaka och göra ett nytt lopp infann sig direkt. En bra organisation runt tävlingen. Genomtänkta etapper med bra markering och fokus på att visa de bästa stigarna i varje område utan att kompromissa på att det ska vara tufft och utmanande. Kan varmt rekommendera Andalucia Bike race för både elit och motionär. Se dock till att fräscha upp spanskan innan avfärd, var beredd på siestan och att det är ”menu del día” som gäller. Boka boende som du känner dig bekväm med och resan kommer att bli ett fint minne att bläddra fram i minnesbanken.

FOTO: Henrik Enberg