Välj en sida
RR Borlänge Tour

RR Borlänge Tour

Knappt hade tävlingsdammet hunnit lägga sig i dalaterrängen innan det var dags för nästa nationella mtb-race i trakterna. Denna helg var det Borlänge MTB Tour som gick av stapeln. På plats för att representera teamet var tävlingsivrige youngstern Andreas Vikström helt solo då hans tävlingskamrat från föregående helg, Johannes tyvärr blivit tvungen kasta in handduken i sista stund.

Det skulle visa sig vara ett mastigt och kompetent startfält på plats även denna helg. Det märks att tävlingssuget är stort bland MTB-fantasterna där ute. Upplägget var ett kortare XCC först och efter ca tre timmar ett fullvärdigt XCO race. Ett ovant format för Andreas men nyttigt att få känna på. Dessutom fanns värmen med som en utmanande faktor, liksom den torra, snabba och dammiga banan.

 

 

Så här säger Andreas själv om helgen i Borlänge;

Andreas Vikström 
En innehållsrik lördag i ett varmt Borlänge. Debut i XCC med över 70 startande. Korta varv i ett dammoln som aldrig riktigt fick chans att lägga sig, annat än i luftrören! Banan var lättrullad men med en och annan kurva som förtjänade ett extra ögonblick under inspektionen. Racefarten gör i vanlig ordning känslan av kurvorna till något helt annat. Att det var några få timmar till eftermiddagens XCO var ingenting som någon tog hänsyn till. Uttaget var definitivt tillräckligt för att kalla det en tävlingsdag, fascinerande hur man kan bränna ut sig på 23 minuter. Det gav en viss förståelse för världscupens upplägg med vilodag mellan XCC och XCO.  Kombinerat startfält med H-Elit och Juniorer gjorde det omöjligt att riktigt hålla koll på något annat än den närmaste gruppen, det utmanades hela vägen till linjen och redan härifrån får jag med mig lite hintar om vad som bör få mer plats i träningen på hemmaplan..

Dryga tre timmar efter målgång var det dags för 7 nya, 5 gånger längre, varv med en hel del mer stök. Jag kommer iväg bra i starten då jag lyckas missa en krasch från främre led på startrakan. Knappt genom startloopen så är det tydligt att det kommer krävas en del förhandling mellan huvud och kropp för att ta mig igenom. Jag fick slita för att både hålla tryck i pedalerna och ha någon form av flyt i åkningen, ingen rolig kombination. Värmen förstärker tröttheten och tvingar fram frustrerande misstag för mig, trots att jag åker i på tok för dåligt tempo. Den grova planeringen om att disponera varven reviderades snabbt om till att istället handla om 100m intervaller. Två varv in så verkar jag kunna vända på det, mer samlad i huvudet och ett bättre flyt i det tekniska gör att det inte riktigt går att undvika att åka fortare trots att benen skriker, det är ju så kul! Med min målbild inför tävlingen framför mig så är jag nöjd nu när jag reflekterar. Jag lyckas närma mig precis det jag uttryckt innan och får plocka placeringar mot slutet som ett kvitto på det!

Att jämföra hastigheter och siffror når inte riktigt fram i förmedlingen av hur fort det verkligen går bland eliten, det är en upplevelse och exponeringen mot den konkurrensen är den största nyckeln för min utveckling. Det är inspirerande att känna hur varje tävlingsstart ger något till verktygslådan. Det är inget tvivel om att det går att utvecklas som cyklist med Umeå som bas!

Laddad för Borlänge MTB Tour

Laddad för Borlänge MTB Tour

Knappt har tävlingsdammet hunnit lägga sig i dalaterrängen innan det är dags för nästa nationella mtb-race i trakterna. Denna helg är det Borlänge MTB Tour som går av stapeln.

På plats för att representera teamet är tävlingsivrige Andreas Vikström. Meningen var att även Johannes skulle vara med men han blev dessvärre tvungen att ställa in i sista stund efter en vecka med rejäla pollenproblem.

Vi håller så klart tummarna!  Så här går Andreas tankar inför årets andra tävlingshelg;

Andreas Vikström 
Borlänge bjuder på ett komprimerat etapplopp, dubbla race under lördagen. När jag säger att det känns bra med täta tävlingar så syftar jag främst på möjligheten att få följa upp Lugnet XCO redan denna helg. Det blir såklart en fråga om att kunna ladda om kvickt, men mitt stora fokus blir att hålla tankarna närvarande för att verkligen få ut det jag har i stunden. Be where your feet are.

Bara 3 mil från förra helgens tävlingsplats, men en helt annan typ av utmaning. Terrängen liknar mer det jag är van att möta norröver. Blir en del tighta sektioner men hög fart att vänta baserat på träningsvarven. Ser fram emot att jaga framåt, inte spänna efter perfektion och istället köra lite mer avslappnat för att få ihop en helhet jag kan vara nöjd med.

Mer info om helgens tävlingar samt resultat hittas på borlangetour.se/

RR Lugnet XCO

RR Lugnet XCO

Falun och Lugnet bjöd på en intensiv och lyckad helg. En bra start på säsongen för våra två åkare på plats . Roliga banor och härligt väder (nästan lite väl varmt!) gjorde tävlingspremiären på Lugnet XCO (Swe Cup) till en bra upplevelse. 

 

Kul med ett stort startfält.

Team Advania hade alltså två åkare på plats i Falun, Johannes Sikström och Andreas Vikström närmare bestämt. Dessa två möttes av rejäl högsommarvärme, en teknisk och utmanande bana och ett ovanligt stort startfärlt för att vara XCO. Det märks att många är sugna på att få tävla.

Så säger gänget själva om helgen på Lugnet;

Johannes Sikström

– Drygt 70 på startlinjen då juniorerna startade samtidigt! Jag startade i 2:a led vilket är riktigt bra! Detta måste jag dock säga att jag förvaltade hemskt dåligt, där har jag verkligen något jag behöver vässa.

PANG. Skottet går. Jag sätter väl igång och trampar iväg i ett skapligt högt tempo, men inser för sent att ALLA kör absolut 100% maxsprint uppför asfaltsbacken i startloopen. Det bara swooshar förbi folk bakifrån både juniorer och elit. Jag inser detta efter 150 meter och därifrån kör jag mer aggressivt, men det är tyvärr redan för sent vid det laget följs hela klungan längst startloopen och de är svårt göra något åt placeringen då. Efter startloopen är jag kanske placering 30-35.
Efter att tagit mig upp första gången för den långa klättringen så börjar det rulla utför. Redan i början av det tekniska backen så hör jag hur det klingar till från bakfälgen, bakhjulspunka! Som tur är har jag insert och kan rulla hela den långa baken på korven och får byta hjul i teknisk zon.
Det är några få åkare kvar efter mig, men de flesta är långt borta vid det här laget. Jag får en tillfällig dipp och det känns så tråkigt att nu inte kunna få ett bra resultat. Men loppet är långt och utmaningen blir istället att se hur många jag kan hinna ikapp. Att det är många juniorer på banan underlättar faktiskt eftersom man har fler ryggar att jaga. När jag kör om en åkare så ser jag genast en ny rygg en bit fram som jag kan sikta på. Hade de bara varit elit så hade de nog varit ensamt långa perioder.
Det första varvet från hjulbytet blir väldigt ryckigt. Jag är ivrig och stressad, vill ju om så många som möjligt, men kan samtidigt inte köra allt för hårt och sen tappat på slutet. Och att passera kräver alltid extra energi även om man är snabbare än den man passerar. Det krävs ofta en liten push för att komma om, och hamnar man bakom utför kan man bli bromsad en stund innan man tar sig förbi. Jag blir väldigt trött av det ryckiga tempot och känner inte att jag hittar mitt eget tempo. Halvägs in i loppet börjar de lugna sig och jag hittar ett jämnare tempo.
Juniorerna har annan nummerserie än elit så att jaga juniorerna är egentligen ointressant men de hjälper att se en rygg, men då det dyker upp en elit-skylt längre fram så växer motivationen. Okej, kan jag komma ikapp innan det här varvet är slut?
Håller jämna varvtider och sista varvet är mitt snabbaste. Går i mål som 20:e totalt. Då är det 3 juniorer före mig vilket ger placering 17 i elitklass.
Efter målgång är jag helt slut. Kroppen är som skickad genom en torktumlare. Nog var de en riktigt premiär alltid! Klantigt punktera och en horribel start, men givet det så är jag ändå helnöjd med 17:e plats. Hoppas de finns några placeringar till i kroppen om allt stämmer!

Andreas Vikström 
Som väntat, allt annat än ett lugnt XCO. Efter tveksamma starter förra året är jag nöjd med hur jag kommer iväg idag. I ett fält med 75 ivriga blir det oundvikligt en del spännande situationer. Den obligatoriska tjurrusningen upphör aldrig att förvåna, även om jag själv nu är bättre rustad för att vara en del av den. I övergången till det torra gruset hinner jag precis ducka första cyklisten som tappar greppet och är i backen. Innan varvet är över passerar vi en hårnålskurva på asfalt första gången och där får jag framhjulet kapat, trångt och knappast med avsikt. Bara att ta sig upp och jaga igång, sommarens första skrapsår inkasserade.

En värme som enbart en spinningcykel inne i bastun på IKSU hade kunnat förbereda en Umebo på gav en sanslöst torr och snabb bana. En fart som skördade en del mekaniska offer på en redan stökig och krävande bana. Klättringarna som väckt ett visst vemod i förväg får bli dagens positiva kvitto, kapacitetsmässigt gör jag någonting rätt i träningen! Höjdmetrarna utför är vad som håller mig från att ansluta fram till nästa klunga idag, där finns det fart att hämta. Orken/ambitionen för att börja pusha utför lite mer belönades tyvärr bara med att jag fick ansluta till de många punkteringarna. Sekunder som jag inte hade råd med för att hålla mig framför varvande vinnaren.

Mycket positiv energi med hem trots ett struligt race. En känsla för vad jag gör bra och tydlig indikation på vad som behöver mer insats på hemmaplan. Framåt! 

Tävlingsdags!

Tävlingsdags!

Äntligen dags för tävlingspremiär! Något man i tider som vi nu lever i får vara ganska så glada över. Plats för teamets avstamp för 2021 är Falun och det är XCO mot Sveriges MTB-elit som står på menyn.

Lugnets XCO är eventet och går som namnet skvallrar om på Lugnet i Falun. En tävling som har funnits några år nu och som brukar sätta sina deltagare på rejäla prov med både massor av höjd och tekniska svårigheter.

Lugnets XCO-bana är helt nybyggd och designad för att kunna mäta sig med internationella tävlingsbanor. Här hittar även den mest avancerade cyklisten sina utmaningar men banan är kompakt och det är enkelt att skarva förbi sektioner som man upplever för svåra. 

Det har även visat sig att banan uppskattas av många fler än bara XC-racers – dirtcyklister, enduromotionärer och till och med en och annan downhillcykel syns med jämna mellanrum i banan.

 På plats att representera teamet är Johannes Sikström och Andreas Vikström, båda laddade (och en bit nervösa) till tänderna att få börja tävla och mäta sig mot andra.

Vi håller så klart tummarna att de båda två får en lyckad tävlingspremiär och framförallt har kul där ute.  Så här går deras tankar inför loppet;

Johannes Sikström
– Dags för race! Efter en lång vintern känns det nästan overkligt, hur var de nu att tävla? Mitt utgångsläge känns väldigt bra, så bra jag hade kunnat räkna med. Jag har kunnat träna hyfsat ohindrat långa perioder. I termer av effektsiffror ligger jag mycket bra till, har med små marginaler slagit mina egna effektrekord på några av min vanligare intervallpass, som både 3-1:or och 1-2:or. Så det känns som att benen finns där. Där det är lite frågetecken är såklart just tävlingsvana, cykla med andra samt att jag fått relativt lite tid på stig och teknisk cykling. Men det är skönt att vara mestadels tillfreds med förberedelserna och om jag slipper material-strul och pollen-chock så borde jag få ett rättvist resultat. Såklart krävs att huvudet är med hela vägen till mål och att man kan hålla skaplig fart i stöket. Det två svåraste A-linjerna (stentrappan och stora hopplinjen) har de stängt för att minimera eventuell belastning på vården och det var faktiskt lite skönt, då slipper jag grubbla över att hantera dem på varv 6 när man helt mos i både huvud och kropp. Hur nöjd jag blir med resultatet kommer jag (försöka) basera mest på känslan i loppet och genomförandet!
Andreas Vikström 
– Det är dags! Sätter av mot Lugnet XCO som får agera tävlingspremiär för säsongen. Ingen mjukstart att vänta med en omtalad, utmanande bana och tuffast möjliga motstånd i nationen. Väntas höga temperaturer och en hel del nerver att brottas med, helt perfekt.
Med mig har jag en spännande känsla från fartpass jag lyckats få ihop med teammate Henrik Enberg. Erfarenheterna från förra året har ingivit en tightare känsla mellan mig och cykeln under våren och den tryggheten öppnar nya möjligheter till fart. Förhoppningsvis lite mer benägen att hålla mig i heta situationer under hela racet. Premiär i nya stället med Team Advania på ryggen och dessutom fylld med pepp från taggade OIK cyklister, mycket att jobba med!

 Mer info om helgens tävlingar samt resultat hittas på https://www.lugnetxco.se/

Grym SM-insats av Johannes!

Grym SM-insats av Johannes!

Göteborgsklubben CK Master bjöd helgen den 19-20 september, Coronatider till trots, upp till ett proffsigt SM-arrangemang med ett tufft startfält. En jobbig, utmanande och kul bana i Skatås satte juniorer likväl som seniorer på prov och det på förhand omtalade SM-droppet fick agera banans flaggskepp. Från Team Hi5 hittades Johannes Sikström på startlinjen för att för första gången möta motståndet i elitklass och som han gjorde det!

Johannes blev alltså ensam om att representera klubb/teamfärgerna på SM detta år. Efter en hel del funderingar fram och tillbaka bestämde han sig för att göra den (minst sagt) långa resan ner till Västkusten. Pirrigt och nervöst naturligtvis med tanke på den ”trippla” premiären. Dels hans första tävling på nationell nivå i egenskap av Team Hi5-åkare, men även årets första tävling mot andra än norrlandscyklister och kanske mest nervöst för hans premiär i elitklass som han klivit upp i detta år. Hur skulle hans träning och form hålla för rejs på den svenska elitnivån? 

Johannes är inte ny på SM i XCO utan har deltagit några gånger tidigare och gjort finfina resultat med pallplatser och kamp i täten. Men då har det handlat om H30-klassen. Herr elit är något helt annat. Så det är förståeligt att det fanns en och annan tanke som snurrade i hans huvud och ett gäng fjärilar i magen på den långa resan ner.

Inte blev väl förutsättningarna bättre av att den dåliga rankingen placerande Johannes i princip längst bak i det 36 personer stora startfältet. Ett startfält med alla toppåkare på plats längst fram i startfållan (Lindgren, Olsson, Wengelin, Lindh-bröderna, Åkersson, Fribergh, Sparr och många fler) och där kanske närmare en tredjedel startfältet mer eller mindre lever på sin cykling. En tuff uppgift alltså, att starta längst bak och försöka köra upp sig i ett fält av idel snabba elitåkare.

På live-sändningen via webb (mycket proffsigt av arrangören) kunde man följa det allra mesta av tävlingen. Starten bjöd i vanlig ordning på tjurrusing efter positioner. Johannes såg ut att öppna kontrollerat utan att förivra sig. När startvarvet avverkats återfanns teamdräkten fortfarande i slutet av fältet och farten i tät där Lindgren/Wengelin turades om att trycka var hög. Det såg ut som om Johannes skulle få det tufft. Kanske kunna slåss om placeringarna 20-25.

Men efter varv två och tre började det sakta hända saker. Han avancerade stadigt. Placering efter placering togs och det var som webbåskådare väldigt roligt att följa de olika kamerakontrollerna för att se vad som hänt sedan förra kontrollen. Den positiva trenden fortsatte och inför loppets sista varv hittades Joahnnes i ett tvåmanna-slag tillsammans med Jesper Svensson från Skövde CK om niondeplats! Vilken grej!

Vid målgång hade dock Jesper dragit det längsta strået och rullade in som nia, tretton sekunder före Johannes. Men en tiondeplats på SM XCO i herrar elit är ju helt fantastiskt! Något vi i teamledning inte vågat hoppas på och mest troligt heller inte huvudpersonen själv 🙂 

Detta är Obbola IKs bästa SM-placering i herrelit någonsin. Ett stort grattis säger vi till Johannes.

 

Så här säger han själv om SM-helgen;

 

Johannes Sikström  –Jag var otroligt nervös dagen innan men efter att jag fick provköra banan på kvällen så släppte det värsta och jag kände mig rätt harmonisk när jag somnade. Vi startade först kl 16 vilket gjorde dagen till en lång väntan. Jag fick i mig bra med energi under dagen och uppvärmningen kändes rätt bra, satte de sista linjerna på banan vilket gav trygghet.

Jag startade i sista led då jag ej var seedad vilket gjorde att första varvet blev mitt långsammaste eftersom det blev många omkörningar. Jag blev stärkt av att få köra om åkare efter åkare och känna att de inte kunde haka på. Jesper Svensson som ramlat första varvet kom förbi mig och jag kunde jaga hans rygg vilket hjälpte till att hålla farten hög. Under de 2 sista varven så hade jag krampkänningar i lårframsidan men det gick ändå bra att hålla farten. Jag och Jesper körde tillsammans mot slutet och vi kunde passera flera namnkunniga åkare som Joel Burman, Henrik Sparr och Erik Mattelin. Det var häftigt att känna att jag kunde delta i samma del av racet som dessa herrar. På sista varvet attackerade Jesper uppför en backe och jag kunde inte göra något åt det direkt. Jag rullade i mål som 10:a och det är för mig ett mäktigt resultat som jag är otroligt stolt över. Kroppen kändes kanon hela vägen och det var nog inte fel att jag hade tagit det så väldigt lugnt med träningen under veckan inför. Vi satte också energiplanen till punkt och pricka med över 100 gram/h intag vilket jag tror bidrar till att jag kunde hålla så jämt högt tempo genom alla varven. I ett enda race på 87 minuter så känns det som att alla nedlagda timmar under 2020 varit värt det!

RR Husqvarna Mountain

RR Husqvarna Mountain

Andreas gjorde alltså premiär mot nationell elit den gågna helgen. En ”bonus-tävling” kanske man kan tala om då hans första år i teamet mer skulle handla om fokus på de norrländska loppen som efterhand skulle kryddas med ett och annat nationellt dito. Men Corona har som bekant vänt lite upp och ner på planerna för de allra flesta. 

Så sagt och gjort, med sin far som sällskap slängde sig Andreas i bilen på fredagen med Jönköping eller närmare bestämt Husqvarna och Hallby som mål. En helg med dubbla XCO-race, både lördag och söndag, och med huvudsakligt syfte att få lära sig ett och annat och framförallt skaffa sig erfarenheter från både nationella tävlingsbanor som mot Sveriges elit. Och nog blev det en och annan lärdom. Sveriges vassaste var på plats (på startlinjen hittades namn som Mattias Wengelin, Emil Lindgren, Michael Olsson, Axel, Edvin och Vilgot Lindh mfl.) och Andreas fick känna på både nervositet inför start och hur snabbt det verkligen går på högsta nivå. Men också hur man efter en grymt tung första tävling kan vända på tankarna och få med sig en ok känsla hem i bagaget. Nu är premiären gjord!

Så här säger Andreas själv om helgen;

 

Andreas Vikström  –Dag 1: Huskvarna bjöd på en utmanande bana, som väntat. Ett riktigt hårt regn checkade in tre timmar innan start men försvann lika snabbt. Jag kan inte komma ihåg när jag var så nervös senast. Det må sitta i huvudet, men det är huvudet som också styr benen. Bevisligen inte en toppdag för mig, men nervositeten gjorde det till ett redigt bottennapp. Det blev en riktig käftsmäll från start. Visst har jag varit med om dålig respons i kroppen, men den här gången var det riktigt otäckt. Känslan var att benen inte fick blod alls, noll och intet i form av fart och värst av allt är besvikelsen som infinner sig redan under pågående race. Stor frustration, främst över den upplevelsen som jag sätter mig själv i, men dels också över förvirringen av vad som egentligen gick fel. En dag med fler nya frågetecken än vad som rätades ut. Blev en avvärmning i löparskor för att reflektera och rensa huvudet med lite distans.

Dag 2: Dag två var anspänningen lägre. Repeterade rutinen med att nyttja min tidiga morgon för att hinna träna på banan. Kanske inte räcker med att säga att jag förstår det goda ryktet Hallbys bana har. Känslan är mer flytande, böljande och snabbfört jämfört med den något tightare känslan på IKHP. Med det sagt händer det något hela tiden och jag kan bara stämma in i hyllningskören, det är riktigt roliga tävlingsbanor båda två. Tävlingsmässigt ger det en mer kännbar dynamik där förmågan att läsa banan och disponera sina på/av -insatser blir kritiska. För mig, och Umecyklister som kan relatera, innebär det tätare besök på Ersmarksbergets röda slinga i träningen.

Regnet återkom och adderade utmaningen att hålla sig på hjulen i leriga kurvor. Känslan i kroppen var osäker, något skamfilad sen föregående dags tvärstopp, men någonstans var det värsta av nervositeten också avklarad. Förberedd på mothugg så var inställningen att maximera vad som än var tillgängligt i kroppen. Det här med att ”inte känna efter” är en spännande utmaning som jag under söndagen faktiskt lyckades med. Kändes som betydligt färre trådar var under arbete i huvudet, med ett renare fokus på att driva fart. Stod tidigt klart att lördagens tävling var undantaget, och frustrationen därefter befogad. Dag 2 svarade kroppen på ett sätt som kändes igen och jag kunde tampas med ryggar av inspiration. Starten långt bak fick mig att darra av första varvet och anpassa spårval, för att sedan passera och hitta tillit till de linjer jag sett ut. Några nivåer upp över en natt, och betydligt lättare att sätta sig i bilen även om det istället för lördagens 2km, var 92 mil som väntade.