Knappt hade tävlingsdammet hunnit lägga sig i dalaterrängen innan det var dags för nästa nationella mtb-race i trakterna. Denna helg var det Borlänge MTB Tour som gick av stapeln. På plats för att representera teamet var tävlingsivrige youngstern Andreas Vikström helt solo då hans tävlingskamrat från föregående helg, Johannes tyvärr blivit tvungen kasta in handduken i sista stund.

Det skulle visa sig vara ett mastigt och kompetent startfält på plats även denna helg. Det märks att tävlingssuget är stort bland MTB-fantasterna där ute. Upplägget var ett kortare XCC först och efter ca tre timmar ett fullvärdigt XCO race. Ett ovant format för Andreas men nyttigt att få känna på. Dessutom fanns värmen med som en utmanande faktor, liksom den torra, snabba och dammiga banan.

Så här säger Andreas själv om helgen i Borlänge;

Knappt har tävlingsdammet hunnit lägga sig i dalaterrängen innan det är dags för nästa nationella mtb-race i trakterna. Denna helg är det Borlänge MTB Tour som går av stapeln.

På plats för att representera teamet är tävlingsivrige Andreas Vikström. Meningen var att även Johannes skulle vara med men han blev dessvärre tvungen att ställa in i sista stund efter en vecka med rejäla pollenproblem.

Vi håller så klart tummarna!  Så här går Andreas tankar inför årets andra tävlingshelg;

Mer info om helgens tävlingar samt resultat hittas på borlangetour.se/

Falun och Lugnet bjöd på en intensiv och lyckad helg. En bra start på säsongen för våra två åkare på plats . Roliga banor och härligt väder (nästan lite väl varmt!) gjorde tävlingspremiären på Lugnet XCO (Swe Cup) till en bra upplevelse. 

Kul med ett stort startfält.

Team Advania hade alltså två åkare på plats i Falun, Johannes Sikström och Andreas Vikström närmare bestämt. Dessa två möttes av rejäl högsommarvärme, en teknisk och utmanande bana och ett ovanligt stort startfärlt för att vara XCO. Det märks att många är sugna på att få tävla.

Så säger gänget själva om helgen på Lugnet;

– Drygt 70 på startlinjen då juniorerna startade samtidigt! Jag startade i 2:a led vilket är riktigt bra! Detta måste jag dock säga att jag förvaltade hemskt dåligt, där har jag verkligen något jag behöver vässa.

PANG. Skottet går. Jag sätter väl igång och trampar iväg i ett skapligt högt tempo, men inser för sent att ALLA kör absolut 100% maxsprint uppför asfaltsbacken i startloopen. Det bara swooshar förbi folk bakifrån både juniorer och elit. Jag inser detta efter 150 meter och därifrån kör jag mer aggressivt, men det är tyvärr redan för sent vid det laget följs hela klungan längst startloopen och de är svårt göra något åt placeringen då. Efter startloopen är jag kanske placering 30-35.

Efter att tagit mig upp första gången för den långa klättringen så börjar det rulla utför. Redan i början av det tekniska backen så hör jag hur det klingar till från bakfälgen, bakhjulspunka! Som tur är har jag insert och kan rulla hela den långa baken på korven och får byta hjul i teknisk zon.

Det är några få åkare kvar efter mig, men de flesta är långt borta vid det här laget. Jag får en tillfällig dipp och det känns så tråkigt att nu inte kunna få ett bra resultat. Men loppet är långt och utmaningen blir istället att se hur många jag kan hinna ikapp. Att det är många juniorer på banan underlättar faktiskt eftersom man har fler ryggar att jaga. När jag kör om en åkare så ser jag genast en ny rygg en bit fram som jag kan sikta på. Hade de bara varit elit så hade de nog varit ensamt långa perioder.

Det första varvet från hjulbytet blir väldigt ryckigt. Jag är ivrig och stressad, vill ju om så många som möjligt, men kan samtidigt inte köra allt för hårt och sen tappat på slutet. Och att passera kräver alltid extra energi även om man är snabbare än den man passerar. Det krävs ofta en liten push för att komma om, och hamnar man bakom utför kan man bli bromsad en stund innan man tar sig förbi. Jag blir väldigt trött av det ryckiga tempot och känner inte att jag hittar mitt eget tempo. Halvägs in i loppet börjar de lugna sig och jag hittar ett jämnare tempo.

Juniorerna har annan nummerserie än elit så att jaga juniorerna är egentligen ointressant men de hjälper att se en rygg, men då det dyker upp en elit-skylt längre fram så växer motivationen. Okej, kan jag komma ikapp innan det här varvet är slut?

Håller jämna varvtider och sista varvet är mitt snabbaste. Går i mål som 20:e totalt. Då är det 3 juniorer före mig vilket ger placering 17 i elitklass.

Efter målgång är jag helt slut. Kroppen är som skickad genom en torktumlare. Nog var de en riktigt premiär alltid! Klantigt punktera och en horribel start, men givet det så är jag ändå helnöjd med 17:e plats. Hoppas de finns några placeringar till i kroppen om allt stämmer!

Äntligen dags för tävlingspremiär! Något man i tider som vi nu lever i får vara ganska så glada över. Plats för teamets avstamp för 2021 är Falun och det är XCO mot Sveriges MTB-elit som står på menyn.

Lugnets XCO är eventet och går som namnet skvallrar om på Lugnet i Falun. En tävling som har funnits några år nu och som brukar sätta sina deltagare på rejäla prov med både massor av höjd och tekniska svårigheter.

Lugnets XCO-bana är helt nybyggd och designad för att kunna mäta sig med internationella tävlingsbanor. Här hittar även den mest avancerade cyklisten sina utmaningar men banan är kompakt och det är enkelt att skarva förbi sektioner som man upplever för svåra. 

Det har även visat sig att banan uppskattas av många fler än bara XC-racers – dirtcyklister, enduromotionärer och till och med en och annan downhillcykel syns med jämna mellanrum i banan.

 På plats att representera teamet är Johannes Sikström och Andreas Vikström, båda laddade (och en bit nervösa) till tänderna att få börja tävla och mäta sig mot andra.

Vi håller så klart tummarna att de båda två får en lyckad tävlingspremiär och framförallt har kul där ute.  Så här går deras tankar inför loppet;

 Mer info om helgens tävlingar samt resultat hittas på https://www.lugnetxco.se/

Göteborgsklubben CK Master bjöd helgen den 19-20 september, Coronatider till trots, upp till ett proffsigt SM-arrangemang med ett tufft startfält. En jobbig, utmanande och kul bana i Skatås satte juniorer likväl som seniorer på prov och det på förhand omtalade SM-droppet fick agera banans flaggskepp. Från Team Hi5 hittades Johannes Sikström på startlinjen för att för första gången möta motståndet i elitklass och som han gjorde det!

Johannes blev alltså ensam om att representera klubb/teamfärgerna på SM detta år. Efter en hel del funderingar fram och tillbaka bestämde han sig för att göra den (minst sagt) långa resan ner till Västkusten. Pirrigt och nervöst naturligtvis med tanke på den ”trippla” premiären. Dels hans första tävling på nationell nivå i egenskap av Team Hi5-åkare, men även årets första tävling mot andra än norrlandscyklister och kanske mest nervöst för hans premiär i elitklass som han klivit upp i detta år. Hur skulle hans träning och form hålla för rejs på den svenska elitnivån? 

Johannes är inte ny på SM i XCO utan har deltagit några gånger tidigare och gjort finfina resultat med pallplatser och kamp i täten. Men då har det handlat om H30-klassen. Herr elit är något helt annat. Så det är förståeligt att det fanns en och annan tanke som snurrade i hans huvud och ett gäng fjärilar i magen på den långa resan ner.

Inte blev väl förutsättningarna bättre av att den dåliga rankingen placerande Johannes i princip längst bak i det 36 personer stora startfältet. Ett startfält med alla toppåkare på plats längst fram i startfållan (Lindgren, Olsson, Wengelin, Lindh-bröderna, Åkersson, Fribergh, Sparr och många fler) och där kanske närmare en tredjedel startfältet mer eller mindre lever på sin cykling. En tuff uppgift alltså, att starta längst bak och försöka köra upp sig i ett fält av idel snabba elitåkare.

På live-sändningen via webb (mycket proffsigt av arrangören) kunde man följa det allra mesta av tävlingen. Starten bjöd i vanlig ordning på tjurrusing efter positioner. Johannes såg ut att öppna kontrollerat utan att förivra sig. När startvarvet avverkats återfanns teamdräkten fortfarande i slutet av fältet och farten i tät där Lindgren/Wengelin turades om att trycka var hög. Det såg ut som om Johannes skulle få det tufft. Kanske kunna slåss om placeringarna 20-25.

Men efter varv två och tre började det sakta hända saker. Han avancerade stadigt. Placering efter placering togs och det var som webbåskådare väldigt roligt att följa de olika kamerakontrollerna för att se vad som hänt sedan förra kontrollen. Den positiva trenden fortsatte och inför loppets sista varv hittades Joahnnes i ett tvåmanna-slag tillsammans med Jesper Svensson från Skövde CK om niondeplats! Vilken grej!

Vid målgång hade dock Jesper dragit det längsta strået och rullade in som nia, tretton sekunder före Johannes. Men en tiondeplats på SM XCO i herrar elit är ju helt fantastiskt! Något vi i teamledning inte vågat hoppas på och mest troligt heller inte huvudpersonen själv 🙂 

Detta är Obbola IKs bästa SM-placering i herrelit någonsin. Ett stort grattis säger vi till Johannes.

Så här säger han själv om SM-helgen;

Johannes Sikström  –Jag var otroligt nervös dagen innan men efter att jag fick provköra banan på kvällen så släppte det värsta och jag kände mig rätt harmonisk när jag somnade. Vi startade först kl 16 vilket gjorde dagen till en lång väntan. Jag fick i mig bra med energi under dagen och uppvärmningen kändes rätt bra, satte de sista linjerna på banan vilket gav trygghet.

Andreas gjorde alltså premiär mot nationell elit den gågna helgen. En ”bonus-tävling” kanske man kan tala om då hans första år i teamet mer skulle handla om fokus på de norrländska loppen som efterhand skulle kryddas med ett och annat nationellt dito. Men Corona har som bekant vänt lite upp och ner på planerna för de allra flesta. 

Så sagt och gjort, med sin far som sällskap slängde sig Andreas i bilen på fredagen med Jönköping eller närmare bestämt Husqvarna och Hallby som mål. En helg med dubbla XCO-race, både lördag och söndag, och med huvudsakligt syfte att få lära sig ett och annat och framförallt skaffa sig erfarenheter från både nationella tävlingsbanor som mot Sveriges elit. Och nog blev det en och annan lärdom. Sveriges vassaste var på plats (på startlinjen hittades namn som Mattias Wengelin, Emil Lindgren, Michael Olsson, Axel, Edvin och Vilgot Lindh mfl.) och Andreas fick känna på både nervositet inför start och hur snabbt det verkligen går på högsta nivå. Men också hur man efter en grymt tung första tävling kan vända på tankarna och få med sig en ok känsla hem i bagaget. Nu är premiären gjord!

Så här säger Andreas själv om helgen;

Andreas Vikström  –Dag 1: Huskvarna bjöd på en utmanande bana, som väntat. Ett riktigt hårt regn checkade in tre timmar innan start men försvann lika snabbt. Jag kan inte komma ihåg när jag var så nervös senast. Det må sitta i huvudet, men det är huvudet som också styr benen. Bevisligen inte en toppdag för mig, men nervositeten gjorde det till ett redigt bottennapp. Det blev en riktig käftsmäll från start. Visst har jag varit med om dålig respons i kroppen, men den här gången var det riktigt otäckt. Känslan var att benen inte fick blod alls, noll och intet i form av fart och värst av allt är besvikelsen som infinner sig redan under pågående race. Stor frustration, främst över den upplevelsen som jag sätter mig själv i, men dels också över förvirringen av vad som egentligen gick fel. En dag med fler nya frågetecken än vad som rätades ut. Blev en avvärmning i löparskor för att reflektera och rensa huvudet med lite distans.

Dag 2: Dag två var anspänningen lägre. Repeterade rutinen med att nyttja min tidiga morgon för att hinna träna på banan. Kanske inte räcker med att säga att jag förstår det goda ryktet Hallbys bana har. Känslan är mer flytande, böljande och snabbfört jämfört med den något tightare känslan på IKHP. Med det sagt händer det något hela tiden och jag kan bara stämma in i hyllningskören, det är riktigt roliga tävlingsbanor båda två. Tävlingsmässigt ger det en mer kännbar dynamik där förmågan att läsa banan och disponera sina på/av -insatser blir kritiska. För mig, och Umecyklister som kan relatera, innebär det tätare besök på Ersmarksbergets röda slinga i träningen.

Regnet återkom och adderade utmaningen att hålla sig på hjulen i leriga kurvor. Känslan i kroppen var osäker, något skamfilad sen föregående dags tvärstopp, men någonstans var det värsta av nervositeten också avklarad. Förberedd på mothugg så var inställningen att maximera vad som än var tillgängligt i kroppen. Det här med att ”inte känna efter” är en spännande utmaning som jag under söndagen faktiskt lyckades med. Kändes som betydligt färre trådar var under arbete i huvudet, med ett renare fokus på att driva fart. Stod tidigt klart att lördagens tävling var undantaget, och frustrationen därefter befogad. Dag 2 svarade kroppen på ett sätt som kändes igen och jag kunde tampas med ryggar av inspiration. Starten långt bak fick mig att darra av första varvet och anpassa spårval, för att sedan passera och hitta tillit till de linjer jag sett ut. Några nivåer upp över en natt, och betydligt lättare att sätta sig i bilen även om det istället för lördagens 2km, var 92 mil som väntade.