Göteborgsklubben CK Master bjöd helgen den 19-20 september, Coronatider till trots, upp till ett proffsigt SM-arrangemang med ett tufft startfält. En jobbig, utmanande och kul bana i Skatås satte juniorer likväl som seniorer på prov och det på förhand omtalade SM-droppet fick agera banans flaggskepp. Från Team Hi5 hittades Johannes Sikström på startlinjen för att för första gången möta motståndet i elitklass och som han gjorde det!

Johannes blev alltså ensam om att representera klubb/teamfärgerna på SM detta år. Efter en hel del funderingar fram och tillbaka bestämde han sig för att göra den (minst sagt) långa resan ner till Västkusten. Pirrigt och nervöst naturligtvis med tanke på den ”trippla” premiären. Dels hans första tävling på nationell nivå i egenskap av Team Hi5-åkare, men även årets första tävling mot andra än norrlandscyklister och kanske mest nervöst för hans premiär i elitklass som han klivit upp i detta år. Hur skulle hans träning och form hålla för rejs på den svenska elitnivån? 

Johannes är inte ny på SM i XCO utan har deltagit några gånger tidigare och gjort finfina resultat med pallplatser och kamp i täten. Men då har det handlat om H30-klassen. Herr elit är något helt annat. Så det är förståeligt att det fanns en och annan tanke som snurrade i hans huvud och ett gäng fjärilar i magen på den långa resan ner.

Inte blev väl förutsättningarna bättre av att den dåliga rankingen placerande Johannes i princip längst bak i det 36 personer stora startfältet. Ett startfält med alla toppåkare på plats längst fram i startfållan (Lindgren, Olsson, Wengelin, Lindh-bröderna, Åkersson, Fribergh, Sparr och många fler) och där kanske närmare en tredjedel startfältet mer eller mindre lever på sin cykling. En tuff uppgift alltså, att starta längst bak och försöka köra upp sig i ett fält av idel snabba elitåkare.

På live-sändningen via webb (mycket proffsigt av arrangören) kunde man följa det allra mesta av tävlingen. Starten bjöd i vanlig ordning på tjurrusing efter positioner. Johannes såg ut att öppna kontrollerat utan att förivra sig. När startvarvet avverkats återfanns teamdräkten fortfarande i slutet av fältet och farten i tät där Lindgren/Wengelin turades om att trycka var hög. Det såg ut som om Johannes skulle få det tufft. Kanske kunna slåss om placeringarna 20-25.

Men efter varv två och tre började det sakta hända saker. Han avancerade stadigt. Placering efter placering togs och det var som webbåskådare väldigt roligt att följa de olika kamerakontrollerna för att se vad som hänt sedan förra kontrollen. Den positiva trenden fortsatte och inför loppets sista varv hittades Joahnnes i ett tvåmanna-slag tillsammans med Jesper Svensson från Skövde CK om niondeplats! Vilken grej!

Vid målgång hade dock Jesper dragit det längsta strået och rullade in som nia, tretton sekunder före Johannes. Men en tiondeplats på SM XCO i herrar elit är ju helt fantastiskt! Något vi i teamledning inte vågat hoppas på och mest troligt heller inte huvudpersonen själv 🙂 

Detta är Obbola IKs bästa SM-placering i herrelit någonsin. Ett stort grattis säger vi till Johannes.

Så här säger han själv om SM-helgen;

Johannes Sikström  –Jag var otroligt nervös dagen innan men efter att jag fick provköra banan på kvällen så släppte det värsta och jag kände mig rätt harmonisk när jag somnade. Vi startade först kl 16 vilket gjorde dagen till en lång väntan. Jag fick i mig bra med energi under dagen och uppvärmningen kändes rätt bra, satte de sista linjerna på banan vilket gav trygghet.

Andreas gjorde alltså premiär mot nationell elit den gågna helgen. En ”bonus-tävling” kanske man kan tala om då hans första år i teamet mer skulle handla om fokus på de norrländska loppen som efterhand skulle kryddas med ett och annat nationellt dito. Men Corona har som bekant vänt lite upp och ner på planerna för de allra flesta. 

Så sagt och gjort, med sin far som sällskap slängde sig Andreas i bilen på fredagen med Jönköping eller närmare bestämt Husqvarna och Hallby som mål. En helg med dubbla XCO-race, både lördag och söndag, och med huvudsakligt syfte att få lära sig ett och annat och framförallt skaffa sig erfarenheter från både nationella tävlingsbanor som mot Sveriges elit. Och nog blev det en och annan lärdom. Sveriges vassaste var på plats (på startlinjen hittades namn som Mattias Wengelin, Emil Lindgren, Michael Olsson, Axel, Edvin och Vilgot Lindh mfl.) och Andreas fick känna på både nervositet inför start och hur snabbt det verkligen går på högsta nivå. Men också hur man efter en grymt tung första tävling kan vända på tankarna och få med sig en ok känsla hem i bagaget. Nu är premiären gjord!

Så här säger Andreas själv om helgen;

Andreas Vikström  –Dag 1: Huskvarna bjöd på en utmanande bana, som väntat. Ett riktigt hårt regn checkade in tre timmar innan start men försvann lika snabbt. Jag kan inte komma ihåg när jag var så nervös senast. Det må sitta i huvudet, men det är huvudet som också styr benen. Bevisligen inte en toppdag för mig, men nervositeten gjorde det till ett redigt bottennapp. Det blev en riktig käftsmäll från start. Visst har jag varit med om dålig respons i kroppen, men den här gången var det riktigt otäckt. Känslan var att benen inte fick blod alls, noll och intet i form av fart och värst av allt är besvikelsen som infinner sig redan under pågående race. Stor frustration, främst över den upplevelsen som jag sätter mig själv i, men dels också över förvirringen av vad som egentligen gick fel. En dag med fler nya frågetecken än vad som rätades ut. Blev en avvärmning i löparskor för att reflektera och rensa huvudet med lite distans.

Dag 2: Dag två var anspänningen lägre. Repeterade rutinen med att nyttja min tidiga morgon för att hinna träna på banan. Kanske inte räcker med att säga att jag förstår det goda ryktet Hallbys bana har. Känslan är mer flytande, böljande och snabbfört jämfört med den något tightare känslan på IKHP. Med det sagt händer det något hela tiden och jag kan bara stämma in i hyllningskören, det är riktigt roliga tävlingsbanor båda två. Tävlingsmässigt ger det en mer kännbar dynamik där förmågan att läsa banan och disponera sina på/av -insatser blir kritiska. För mig, och Umecyklister som kan relatera, innebär det tätare besök på Ersmarksbergets röda slinga i träningen.

Regnet återkom och adderade utmaningen att hålla sig på hjulen i leriga kurvor. Känslan i kroppen var osäker, något skamfilad sen föregående dags tvärstopp, men någonstans var det värsta av nervositeten också avklarad. Förberedd på mothugg så var inställningen att maximera vad som än var tillgängligt i kroppen. Det här med att ”inte känna efter” är en spännande utmaning som jag under söndagen faktiskt lyckades med. Kändes som betydligt färre trådar var under arbete i huvudet, med ett renare fokus på att driva fart. Stod tidigt klart att lördagens tävling var undantaget, och frustrationen därefter befogad. Dag 2 svarade kroppen på ett sätt som kändes igen och jag kunde tampas med ryggar av inspiration. Starten långt bak fick mig att darra av första varvet och anpassa spårval, för att sedan passera och hitta tillit till de linjer jag sett ut. Några nivåer upp över en natt, och betydligt lättare att sätta sig i bilen även om det istället för lördagens 2km, var 92 mil som väntade.

Tävlingsdags igen. Från att ha varit helt torrt på tävlingar duggar tillfällena helt plötsligt ganska tätt och lär så även fortsätta september ut. Denna helg är det Andreas som tar tillfället i akt att försöka skaffa sig lite mer erfarenhet mot rejält motstånd när han beger sig söderöver för att köra race i dagarna två. Jönköping eller närmare bestämt Hallby är målet för resan när substitutet för den inställda Husqvarna MTB-tour, Husqvarna Mountain, går av stapeln.

Huskvarna MTB-tour blev inställt tidigare under 2020 men nu blir det alltså istället Huskvarna Mountain över två dagar, 5-6/9 där det blir två starter för respektive klass över helgen. Hälften av klasserna på en arena ena dagen – sen byts det.

Deltagarna kommer denna helg kunna tävla en gång på lördagen och en på söndagen (Hallby och IKHP olika dagar). Resultaten kommer vara seedningsgrundande för SM i XCO 2020. 

Den långa banan bjuder på några rejäla höjdmeter (ca 135hm) och härlig utsikt, varvet är omkring 3,8 km med mycket singletrack. Långa banan kommer innehålla partier från en tänkt kommande Worldcup-bana. Arrangören kommer i år begränsa antalet A-spår för att minimera risk för skador med mera. Kort bana har även tekniska partier, go single-track och givetvis några tunga höjdmeter men omkring kilometern kortare än den långa.

På startlinjen i elitklass hittas namn som Mattias Wengelin, Emil Lindgren, Michael Olsson, Axel, Edvin och Vilgot Lindh mfl. Riktigt rövargäng mao. Det blir mest troligt en spännande och lärorik helg för Andreas vars huvudsyfte blir att samla på sig så mycket erfarenhet och lärdomar han bara kan i fajten mot Sveriges absoluta elit.

Så här går tankarna hos Andreas inför helgen;

Andreas Vikström  –Det blir en dubbelhelg med två riktigt skarpa race. Jag är upprymd över att jag får in nationella XCO lopp den här säsongen, i ärlighetens namn något av en skräckblandad förtjusning. Med en stor del av startfältet som förbereder sig för att göra upp på SM senare, så råder det inget tvivel om vilken nivå jag väntar mig. Har dessutom fått höra mycket gott om de bägge banorna, vilket onekligen låter som en lockande kombo!

Personligen känns det som en utmaning jag är i en bra fas för. Har närmast haft en vecka med ett smalare, tekniskt, fokus vilket gör det spännande att se om det går att omsätta i racefart direkt. Överlag är jag i gott mod, ny termin igång och vardagen känns väldigt inspirerande. Bra uppbackning från samtliga som bidrar i min satsning gör att jag just nu sitter med en kalender som innehåller goda möjligheter att få utlopp för mitt driv de närmsta veckorna. Jag vågar kalla det tävlingssäsong, och vilket sätt att sparka igång en sådan period med!

Då var det gjort, årets första riktiga hemmarace och även årets första race överhuvudtaget för några av oss. Kul, varmt, snabbt och hög puls kan man väl sammanfatta dagen i Obbola.

Det var alltså dags för race ute i Obbolas skogar. Obbola XC, en kortare variant av hemmaklubbens årliga event Obbola Challenge. Ett lopp över 22 km på mycket singletrack och med hög känsla av XCO-betonade stigavsnitt.

 

Det skulle visa sig bli ett tremanna-slag där NXC-cyklisten Dorsch tände den stora grillen redan från start och snabbt flög den ena starka åkaren efter den andra av från tåget redan vid 4 km cykling. De enda två som fortfarande hängde med var teamåkarna Enberg och Sikström.

 

 

Och så fortsatte det egentligen hela det korta men intensiva loppet. Det hela skulle avgöras de sista 600 metrarna, där Enberg utnyttjade ett misstag av Marcus och gick om. Strax därefter lyckades även Johannes trycka sig förbi och de placeringarna stod sig ända in i mål, Enberg, Sikström, Dorsch.

 

Övriga i teamet hade lite tyngre dag. Andreas hade bra kropp och visade återigen att han tagit ett kliv i rätt riktning men tekniskt strul gjorde det hela lite tufft. Viktor x2 hade båda kroppar som inte ville vara med som de själva önskat. Men på det stora en rolig dag när det äntligen fick rejsas!

Så här säger gänget själva om söndagens race;

Johannes Sikström  –Det var lika nervöst som vanligt innan race men det var skönt att första var lite kortare för då blir det inte avgörande med detaljer som vätska och energiintag. Förberedde med ändå precis som jag alltid gör. Från dess att racet kom in på första stigen så var det i princip fullt ställ sedan. Jag låg som 4:e man in på första stigen och efter att Wincent ramlat så var jag 3:a efter Marcus Dorsch och Henrik Enberg. Marcus satte upp ett furiöst tempo vilket passade mig då det var det bara att bita tag i hjulet på dem framför och fokusera på att inte släppa (vilket jag ju lovat i bloggen 😉 ). När vi för första gången kom ut på lite mer lättåkta partier så avslöjade en kort blick bakåt att vi fått en hyfsad lucka. Jag skymtade de röda dräkterna från Northern XC en skapligt trygg bit in i skogen bakåt oss. När vi kom ut på en kort bit grusväg ville Marcus med rätta ha hjälp att dra så vi skulle hålla undan. Jag gick upp och gjorde jobb en liten stund men när jag sedan vinkade fram så tryckte Marcus på ordentligt och fick några meter. Det var lätt utför på lättåkta spår vilket troligen gynnar en större åkare som Marcus med högre absolut effekt. Jag matade på för att han inte skulle få etablera nån lucka och Enberg låg på mitt hjul. Luckan var rätt konstant kring 15-20 meter och vi låg liksom bara och maxade en bit från varandra. När vi väl kom in på ”Obbola stigar” igen så närmade vi oss igen och vid någon punkt var vi tillslut ikapp och där gick Enberg om mig och la sig efter Marcus. Jag hade inte rekat banan tillräckligt långt baklänges från mål för att veta bra ställen att attackera utan blev lite passiv och väntade på vad de andra skulle hitta på. När man ligger som 3:e man på stig krävs det något extra för att komma fram i tät. Tempot sjönk lite på den sista stökiga stigen (Eriks onda) in mot upploppet. Jag tänkte att Marcus troligen laddade för en spurt, något jag inte var peppade på då jag tror han har högre toppeffekt än mig. När det var 100 meter stig kvar tills en kortare öppen sträcka slog Enberg till och passerade Marcus. Han fick 7-8 meter och när vi kom ut på en kort vägsträcka så attackerade även jag och passerade Marcus. Sen var det hets genom absolut sista 300 meter stig innan upploppet. Henrik var vid det laget precis utom räckhåll men vi gick ju max hela vägen och gick i mål på ett snöre. Henrik vann före mig som 2:a och Marcus 3:a. Det var en roligt lopp och de är häftigt att få dräpa sig som om det inte fanns någon morgondag och slippa tänka på konsekvenserna som man behöver vid längre lopp. Jag är nöjd med det faktum jag kunde vara med och kämpa om segern hela vägen.    

Henrik Enberg  – Riktigt nöjd och glad med att korsa mållinjen först. Det blev som väntat ett hårt och intensivt lopp. Hade själv tänkt ta kommando på första stigen men Marcus från Northern XC vara snabbast in och fick nöja mig med att tillsammans med team-mate Johannes bara försöka bita tag i hans hjul då han tuggade på i riktigt hög fart, starkt! Mobiliserade kraft (så gott det gick) den sista biten och hade strax innan start rekat ut ett bra sista ställe att rycka på om vi skulle vara flera i tät. Peppade mig själv att nu kommer det att göra ont men att det bara är att bita ihop och ge allt. Vände mig om sista biten innan mål och såg att det kommer gå vägen, härlig känsla. Tack för en hård kamp Marcus och Johannes!

Viktor Knutsson  – Det gick ju inget vidare det där, jag fick en dålig start och på denna bana var det väldigt svårt att ta sig fram då det är trångt på motionsspåret och sedan direkt in på stökig stig. När jag lyckats ta mig förbi så jag har fritt framför mig och kan köra mitt eget tempo har jag tappat ca 40 sekunder. Pinnar på i mitt eget tempo men det finns inte mycket att ge. Jag var i ganska bra form tidigare i sommar men visste att jag tappat en del pga bristande motivation och lite tävlingar, men att det var såhär illa trodde jag inte. Jag såg efter 40 minuter att min NP var 60W längre än vad jag presterat på samma tid tidigare i sommar i terräng. Det är en försämring på ungefär 20% på ganska kort tid. Så stort kapacitets tapp på ca 1 månad har jag endast haft då jag varit sjuk länge och knappt tränat alls. Jag blir nästan imponerad av mig själv hur mycket jag lyckats tappa. Detta var nog spiken i kistan för min motivation, det får bli en tidig offseason i år med fokus på annat än cykling ett tag.

Andreas Vikström  – Som väntat en riktig tjurrusning direkt från linjen och med lite bättre nerver känns det som att det hade varit en dag att positionera sig lite aggressivare. In på första stigen har jag inte de ryggar som jag ganska snabbt inser att jag borde haft. Det gav å ena sidan en god möjlighet att hitta tillbaka till ett lugn efter öppningen och träna på att köra effektivt och ”ostressat”, förmågor som jag efterlyst vid tidigare reflektioner, den andra sidan av myntet är att de tighta partierna var såpass långa att luckan snabbt växte framåt då jag satt mig i en blockerad situation. Det sura klingade av när jag tagit mig förbi, kunde sätta mitt eget tempo, och ganska snabbt såg nästa rygg på ett motiverande avstånd. Någonstans halvvägs in på racet föll växelreglaget av sitt fäste på styret och jakten framåt övergick till ”damage control”. Stannade till för att överblicka vad jag kunde göra men fick nöja mig med att gömma det hängande reglaget i övriga vajrar. Utan möjlighet att växla blev det en hel del ståendes, och klart ineffektiva angrepp på den terräng som fortfarande låg framför mig. Jag är nöjd med att lyckas fullfölja loppet och hålla någon form av flyt med ”single speed”, och visst känns det som ett fall framåt när en dålig dag ändå tillåter mig att (åtminstone mentalt?) krypa något närmare Henrik, Johannes och de andra killarna i täten.

Cykeln har i övrigt känts riktigt bra, så det är grinigt att en enda skruv stjäl denna dag. Frustrationen växte till sig i efterhand när nyfikenheten på hur långt det hade kunnat räcka just idag späddes på. Avundas Johannes när han vid målgång uttrycker hur hårt de kunnat köra, det är ju där jag vill vara!

Viktor Sehlstedt – Att det skulle bli ett högt tempo redan från start var det nog ingen som tvivlade på. Med en mycket oviss form senaste tiden och brist på tävlingar var det svårt att veta var man ska placera sig men förhoppningar har man alltid. Märkte ganska snabbt efter start att det där sista explosiva i benen saknades och det dröjde inte länge innan de började växa fram en lucka till de framför. Tänkte att jag skulle kunna plocka in den lilla luckan när stigarna började och alla hittat sin plats i ledet, med tanke på att jag hade haft en bra känsla i tekniken tidigare i veckan när jag cyklade igenom banan. Men det visade sig ganska snabbt att det inte skulle hända när varken kropp eller teknik ville fungera. Nu i efterhand kan jag förstå att man lätt stressar upp sig när benen inte är som man vill och då tar flytet i cyklingen stryk av det. Men det är smällar man får ta och personligen inser jag hur viktigt det är att hitta sitt egna tempo och låta sig växa in racet. Det övergick för min del ganska snabbt att det bara var att göra det bästa av situationen och ta sig igenom i den takt dagsformen tillät. Men nu i efterhand är man en erfarenhet rikare och kan förhoppningsvis ta ett kliv i rätt riktning till nästa tävling.

Snart har nästan en hel säsong rullat men nummerlapparna från genomförda race som vanligtvis brukar kunna bilda högar är väldigt lätträknade eller helt obefintliga hos teamets åkare. Glädjande då att det tillslut blivit dags för lite race på hemmaplan!

Det har nämligen blivit dags för race ute i Obbolas skogar. Obbola XC är en kortare variant av hemmaklubbens årliga event Obbola Challenge. Ett lopp över 22 km på mycket singletrack och med hög känsla av XCO-betonade stigavsnitt. Från teamet kommer Henrik Enberg, Viktor Knutsson, Andreas Vikström, Johannes Sikström och Viktor Sehlstedt till start och på startlinjen får de sällskap av större delen av de övriga starka åkarna norrland har att uppbåda. Bland annat så mönstrar Northern XC hela sin crew och från TeamUV kommer Michael Wincent.

Det ska bli kul och spännande att äntligen få släppa lös alla watt och allt adrenalin. Det har varit en lååång väntan men imorgon (sön 23/8) smäller det ordentligt.

Så här går tankarna hos de som ska köra;

Johannes Sikström  –Det känns lite konstigt men spännande att det faktiskt blir tävling nu tillslut. Jag har trots allt tränat helt okej under sommaren och data både i form av varvtider och effektsiffror pekar på att jag starkare fysiskt än jag var i fjol. Det som däremot är lite frågetecken på är tävlingsskallen så det får vi se hur det fungerar att varva upp den mentala sidan nu när man jobbat hela sommaren på att trubba av den. Om många är med i tätgruppen så kan små marginaler fälla avgörandet så det gäller att vara aktiv och vaken. Jag har inte sett någon startlista men utgår från att det kommer vara ett starkt startfält om än litet.

Henrik Enberg  –Spännande med tävling! En eloge till eldsjälarna i Obbola IK som gör det möjligt! Rullade banan idag fredag och den är riktigt kul. Rejält mycket rötter och sten bitvis, men också många lättåkta sträckor där emellan, vilket kommer inbjuda till taktisk körning. Hoppas hålla mig frisk och pigg och kunna vara med och gasa på långt fram. Ett starkt startfält där både vi i teamet kommer utmana varandra, alla i Northern XC och Team UV, GCK med flera. Kommer ligga en tjock dimma av adrenalin och testosteron på startlinjen då samtliga både kan och vill vara med och slåss om de första placeringarna 

Viktor Knutsson  –Dags för tävling igen, denna gången en kort XC bana i Obbola. Jag körde igenom banan i torsdags, både start och avslutningen går på rejält stökiga stigar. Jag tror den här typen av stig där det mest är en massa bröt och inte så mycket kurvor och accelerationer passar mig bra, dessutom har jag fördel av att ha kört igenom banan. Jag är osäker på formen, men har jag en bra dag kan jag nog vara med och slåss om topplaceringarna.

Andreas Vikström  –Hemmaplan som väntar, men det känns ganska lyckat att jag fått en träningsvecka på annan ort sedan OC Ultimate och får komma tillbaka med fräscha ögon till Obbola. Jag kommer med mersmak från kännbara framsteg under sommaren och siktar på att fortsätta ta kliv. För söndagen innebär det att se till att blanda mig i bland ”de etablerade” och våga sätta mig själv på prov. Har på känn att det kommer vara hög anspänning på startlinjen med många som väntat på att få släppa lös i mer ordnade former.

Viktor Sehlstedt –Tävlingspremiär för mig både för i år och med teamet vilket blir spännande. Finns alltid mycket att lära sig på tävlingar och hoppas kunna bli några lärdomar rikare efter helgen, för tävling är trots allt bästa träningen. Har jag bara dagen bör jag kunna ta sikte på de mer meriterade åkarna som kommer till start. Formen har dock varit nästintill obefintlig senaste månaden, men hoppas på en relativt pigg kropp när man väl står där på startlinjen. Rullade tidigare i veckan igenom banan, och måste säga att det är en bana som har i princip allt, både snabba och lättrullade segment men även de långsamma och stökiga. Enda jag saknar är lite höjdmetrar men tror banan kommer ta ut sin rätt trots allt.

Så har vi gjort årets tävlingsdebut! Återstår att se om det också blir årets enda lopp eller om vi får in något fler innan säsongen är över. Men kul var det och det gav definitivt mer smak och önskan om mer. Två andra platser (även om Maria diskade sig själv pga en felkörning), en tredjeplats och ett gäng erfarenheter rikare kan man väl sammanfatta Härnön runt med.

Härnön Runt är ett naturskönt lopp som går på Härnön i Härnösand. Det är tredje året som cykelklubben arrangerar loppet som går på växelvis på stigar och vanliga vägar.
– Vi brukar säga att Härnön runt är Sveriges vackraste lopp, hittills är det ingen som har sagt emot, berättade tävlingsledaren Anders Nyström.

Viktor jagar. Foto: Tomas Karlberg

Loppet bjöd på både tävlingsklass och motionsklass. Tävlingsklassen kördes i två varv och motionsklassen ett varv på banan som mätte 35 kilometer. Från Team Hi5 kom Maria, Viktor och Andreas till start. Där fick de tampas med andra från Sverigeeliten som tex Emmy Thelberg i damklassen och bröderna, Edvin och Vilgot Lindh i herrar.  Så här sammanfattar de själva loppet;

En sansad start för Andreas som dock satsade hårdare varv två och tog in tid på framförvarande. Foto: Tomas Karlberg

Maria Karlberg ”Tar det lite lugnt i starten som planerat men kommer rätt snabbt in i loppet och ifatt min cykelkompis Johan Miller från sundsvallsklubben ART. Vi kör på längs de snabba stigarna i början av loppet och ganska snart är vi ifatt Emmy som leder damklassen. Det känns hyfsat kontrollerat även om loppet bara börjat ännu. Men så kör vår trio fel och får vända, och när vi är tillbaka på banan så har damklassens tredje tjej, Malin Kågström från Skellefteå, passerat med råge och det blir till att jaga. Efter ca halva första varvet är vi ifatt, men nu börjar jag bli ordentligt trött i cykelbenen och släpper Emmy och Miller och fortsätter ihop med Malin och hennes man (?) Lennart Kågström. Allt går bra tills jag kör fel igen!!! Denna gång märker jag det inte ens försen jag ser Skellefteåcyklisterna komma ut från höger framför mig, jag har alltså missat en avstickare över ett litet stigparti och istället följt grusvägen runt.. surt, funderar ett tag på att vända om men väljer snabbt att ändå fortsätta loppet med de andra. Det skulle blivit en rätt rejäl omväg att vända tillbaka och dessutom hade jag fått cykla resten själv, vilket jag inte var det minsta sugen på. Och även om jag blev diskad så hade jag inte vunnit någon tid pga felkörningen, så för mig själv blev det ett mer intressant lopp om jag fortsatte framåt.

Nu händer det inte så himla mycket mer. Jag blir rejält trött ute på andra varvet och är tacksam att dom jag cyklar med också verkar rätt spaka så tempot är hela tiden drägligt. På stigarna drar jag ibland ifrån lite men luckan äts snabbt upp ute på de större vägarna. I näst sista skogspartiet får Malin kramp och jag tar chansen att skapa en lucka som sen håller hela vägen in i mål. Passerar mållinjen ca 6 min efter segrarinnan Emmy och jag är väldigt nöjd att jag kunde hålla ihop det någorlunda hela vägen, även om jag saknade en växel till i benen idag. Tyvärr blev det ju en diskvalificering i resultatlistan pga felkörningen, vilket är helt korrekt, men för mig själv känns ändå ”andraplatsen” välförtjänt ☺️”

Maria imponerade med bra tryck så tätt in på graviditeten. Foto: Tomas Karlberg

Viktor Knutsson ””Jag var lite orolig att bröderna Lindh skulle sätta alldeles för hög fart redan från start, för de är ju duktiga på det, att köra fort. Men öppningen var ändå rätt lugn. De lade sig visserligen i spets, men jag kunde hänga med rätt komfortabelt kändes det som iallafall. Efter ca 40 min kollade jag dock min dator och noterade att jag hade en normaliserad effekt på ca 350 w och det förstod jag inte skulle kunna hålla över hela loppet. Så min förhoppning blev att de skulle slå av på tempot annars skulle jag få släppa. I en längre utförslöpa tryckte de på ordentligt och det blev en lucka som fortsatte växa några meter på efterföljande stig. När stigen gick över på lättåkta grusvägar hade de noterat att de hade lucka och de började samarbeta och växeldra. Jag grisade på och lyckades ändå hålla den luckan ett tag men jag kom inte närmare utan blev tvungen slå av på tempot. Därifrån blev det ett eget race och kanske lite lägre tempo än jag önskat på slutet. Väl i mål var det ca 15 min upp till vinnaren Edvin och till min förvåning fick jag andra platsen då Vilgot bröt med knäproblem. Så sammanfattningsvis är jah nöjd med placeringen men mindre nöjd med tiden”

Varmt och fint väder. Viktor efter målgång. Foto: Tomas Karlberg

Andreas Vikström ”Med en alltför återhållsam öppning av mig, kom den största delen av loppet att handla mer om piska än morot. Det första varvet avverkades relativt kontrollerat i duo med en hemmaåkare som hade full koll på banan. Knutsson hade flaggat för att märkningen krävde en del uppmärksamhet och med ett andra varv i åtanke gjorde jag nog ett klokt val att inte stressa iväg från den position jag satt mig i, och istället försöka åka med behållet tryck och fokus. Varvet avslutades med en klättring där jag separerade mig från det enda sällskap jag haft.

Trygg i vad jag hade framför mig, och med en grov uppfattning om avståndet till teamkamraten Knutsson framför mig, formulerades ny motivation och jag tog mig an andra varvet med mer attack. Det blev 35 ensamma kilometrar med fokus att sno åt mig sekunder varhelst möjligt, en bra övning att hålla sig själv skarp och effektiv på en lättrullad bana. Fick med mig rapporter om att luckan krympte och åter i den sista klättringen fick jag äntligen syn på en välbekant rygg.

Med ett lopp som utvecklade sig ”åt rätt håll” för min del, med bra känsla i både kropp och cykel, så vände jag norrut med bra vibbar. Ett fall framåt, och mersmak för de lärdomar som komma skall!”

Andreas blev trea och några erfarenheter rikare i Härnösand. Foto: Tomas Karlberg

Dags för säsongens första tävling, äntligen dags för tävlingspremiär. Ingen av oss trodde väl dock i vår vildaste fantasi att Maria skulle finnas på startlinjen när flera av de övriga i teamet skulle göra säsongsdebut, men genom den situation världen hamnat i kring Covid 19 så är det ett faktum.

Det är ju faktiskt så att man nästan tappat hoppet om att det ska bli några race alls denna säsong, för genom reserestriktioner, begränsningar i folksamlingar och andra hinder har det ju sett mörkt ut. Desto mer glädjande att då Härnösands CK bestämt sig för att köra sitt årliga långlopp Härnön Runt, naturligtvis anpassat efter gällande restriktioner och beslutet togs efter att SCF gett klartecken för tävlingar.
– Jättekul att säsongen drar igång. Men vi följer rekommendationerna om maximalt 50 startande ute samtidigt på tävlingsbanan, säger tävlingsledaren Anders Nyström.

Härnön Runt är ett naturskönt lopp som går på Härnön i Härnösand. Det är tredje året som cykelklubben arrangerar loppet som går på växelvis på stigar och vanliga vägar.
– Vi brukar säga att Härnön runt är Sveriges vackraste lopp, hittills är det ingen som har sagt emot, säger Nyström.

Loppet erbjuder både tävlingsklass och motionsklass. Tävlingsklassen körs i två varv och motionsklassen ett varv på banan som mäter 35 kilometer. Från Team Hi5 kommer Maria, Viktor och Andreas till start på den 70 km långa banan i tävlingsklass. Där får de tampas med andra från Sverigeeliten som tex Emmy Thelberg i damklassen och bröderna, Edvin och Vilgot Lindh i herrar.

Vi håller så klart tummarna att de alla tre får en lyckad tävlingspremiär (för Andreas blir den ju dubbel då det är hans första i teamdräkt) och framförallt har kul där ute.  Så här går deras tankar inför loppet;

Maria ”in action” på Billingeracet 2018. Foto: Cykelkanalen.se

Maria Karlberg ”– Jag körde första upplagan av Härnön Runt för tre år sedan, då cyklade man ca 35km. Nu har man dubblat distansen och man landar i mål på 70km, vilket i sig blir en utmaning för mig då jag inte kört några riktiga långpass sedan i julas. Med det i åtanke kommer det bli ett defensivt lopp för min del, med fokus på att hålla hela vägen till mål. Men kul att det blir ett race, och att det blir i grannstaden ca 45 minuter bilresa (enkel väg) hemifrån skadar inte!”

Viktor Knutsson ”– Oklart hur formen är efter lite si och så med träningen i sommar, men kul med tävling ändå. Tvillingarna Lindh och jag är anmälda till elitklassen så motstånd finns på startlinjen.”

Andreas Vikström ”– Debut på härnön! Behöver knappast förklara motivationen till att äntligen få köra race. Har känts sådär härligt nervöst redan veckan innan.
Att sommarjobbet i norrbotten adderat ytterligare 340 km till de redan befintliga ca 210 km mellan Umeå och Härnösand känns fullt överkomligt. Ambitionen var att tävla mycket i år och jag är ivrig på erfarenheter, då finns det givetvis driv för norrlandstävlingar!
Planen är relativt enkel; pröva vingarna och vara uppmärksam för lärdomarna. En extra krydda att få representera teamet i skarpt läge för första gången, men också en trygghet att ha Viktor och Maria på start och tjuva lite av deras erfarenheter.”

Egentligen skulle vi nu ha börjat publicera tävlingskalendern, uppsnack och racerapporter. Vi hade även vid detta laget börja få en känsla för hur våra åkares form så här på försäsongen sett ut och även börjat få bekanta oss på allvar med våra nykomlingar. Men som läget är så blir det inga sådana inlägg på ett tag. Vi vill ändå höra av oss här och uppdatera att livet (och cyklarna) trots allt rullar på, även om det är i andra former. 

– Detta är ju överlägset den mest märkliga och annorlunda säsongsstart jag någonsin varit med om, säger teamchef Fredrik Berndes och fortsätter;
– Att tävlingar ställts in pga väder, att sjukdomar ställt till det inför starter eller att andra faktorer satt stopp för planerna är ju inte ovanligt, men att som nu bara mala på i någon form av moment 22 är ju helt surrealistiskt. Ingen har ju en susing om när eller om det blir något tävlande 2020. Kanske blir det en enda lång träningsperiod av allt …

Nya inblickar i teamet

Den traditionella vårupptakten med Team Hi5 har hittills alltid varit ett uppskattat möte för att lära känna och möta upp varandra, kombinerat med en första stigscykling i skogarna kring Obbola. I år blev det istället ett Teams-videomöte under en solig lördag eftermiddag. Som många hemmajobbare själva har upplevt under denna vår så är det ett överraskande välfungerande sätt att mötas. Samtidigt får man en liten inblick i mötesdeltagarnas liv och personlighet. Vad är det för bakgrund? Är det en katt som syns? Eller kanske en cykel på väggen?
– Ja, det gäller att vara lite kreativ och även om det inte blev i närheten så trevligt som fysiska möten så var det ändå kul att köra en första ”träff”. Vi fick ju en liten bild över hur våra åkare tränat/tränar och hur de själva tänker kring situationen i stort och framtiden, berättar Fredrik.
– Det verkar som om alla tränat på bra under vintern men sedan var det väl lite olika nivå på hur positivt eller negativt vi blickar framåt på en eventuell tävlingssäsong. Några tror på race efter sommaren medan andra tror på 2021, berättar han.

Viljan och längtan är där

Men visst är det ändå en rejäl saknad efter den uppskjutna säsongsstarten som ligger som en stor blöt filt över större delen av cykelsamfundet. Det märks i media, på sociala medier och vid möten på cyklarna utomhus. Både kända och mindre kända svenska och utländska utövare gör ingen hemlighet av att det är på startlinjerna man vill stå. Och det är väl även den allmänna känslan inom Team Hi5. Vid denna tid på året har vi i vanliga fall börjat få de första signalerna på hur teamet ligger till i konkurrensen och åkarna brukar fått sina första kvitton på hur väl deras vinterträning gått.
– Förutom själva kraftmätningen mot övriga Sverige-eliten så är det ju så mycket mer som ryms i tävlingsmomentet. Uppladdningen, resan till tävlingsplats, koll på startlistan ”vilka kör?” nervositeten och adrenalinet när starten går. Och det är ju inte bara spännande för de tävlande, vi på sidan av är ju nästan lika nervösa och spända. Även teamledning kollar ju starlistor och följer (där det finns möjlighet) racen via liverapporter och tidspasseringar. Det är klart att man saknar det just nu, säger Fredrik.

Teamet hittar peppen ändå

Gemenskapen och det sociala sammanhanget är det många som tycks lida mest av i den här situationen med social distansering och restriktioner. Så det gäller att försöka hitta och ta tillvara på de ljusglimtar som ändå finns. Tex så har det börjat dimpa ner både merchandise och tävlingskläder de senaste veckorna samtidigt som stigarna här längs norrlandskusten är torrare än normalt vid denna tid. Så pepp av nya ”kostymer” och att få cykla snabbt utomhus (kanske jaga lite Strava-KOM) är ändå lite man får suga åt sig. Och även om vi inte kommer iväg på tävlingar går det ju så klart att cykla tillsammans ändå. Moderklubben OIKs träningar är fr.o.m. denna vecka igång och för teamets räkning finns det planer på att mötas upp tillsammans en heldag och cykla tillsammans. Vi hoppas såklart att en viss normalitet kan infinna sig igen och längtar efter tävlingar, utmaningar och det härliga teamlivet vi har etablerat under de senaste åren. Fram tills dess gör vi vårt bästa för att hålla oss i form, både fysiskt och mentalt.

Härliga nyheter! Vår huvudsponsor Hi5 är väldigt nöjda med vår satsning. Så nöjda att de nu gett oss klartecken att fortsätta lyfta och sätta fokus på norrländsk MTB, inte bara ett utan tre år till! Fantastiskt roligt!

– Det fanns inte en enda tanke på att vi skulle dra oss ur nu utan vi tycker att satsningen varit så bra att vi direkt tog beslut om tre nya år för att det ska finnas en trygghet och långsiktighet även fortsättningsvis, säger Niklas Tiger VD för Hi5.

Detta ger ju oss naturligtvis en trygghet att fortsätta tänka långsiktigt och planera vår fortsatta resa och med tanke på hur långt vi kommit hittills så ser vi med tillförsikt framemot de kommande tre årens resa.

Vi håller precis på att lägga de första pusselbitarna i besättningen för säsongen 2020. Det ser riktigt spännande ut. Men några platser kommer behöva fyllas, så är du en MTB-cyklist med ambitioner och skulle vilja köra i ett grymt team? Håll isåfall koll på våra sociala flöden, mer information kommer! 

Är det fler företag och organisationer som vill vill ta del i vår resa och sponsra – now is the time! Vi är övertygande om att vi visat en hel del av vad vår satsning går ut på och vad den redan resulterat i. Men vi är inte nöjda och vill mycket mer. Om intresse finns kontakta oss gärna för mer information. Maila Fredrik Berndes på fredrik@gillaprod.se

🙌🏼👊💥#nukörvi #teamhi5oik #obbolaikcykel #100procentnorrland  #mtbteam #mtb

Det hör inte till vanligheterna och frågan är om det inte är någon form av rekord, iallafall här i norr. Men när vi sammanfattar helgen den 14-15 september kan vi konstatera att teamet plockat hem fem förstaplatser och två andraplatser, det vill säga 7 stycken pallplatser totalt. En mycket lyckad och fullmatad tävlingshelg måste man ju påstå. Och när nu säsongen på riktigt går mot sitt slut vad passar då bättre än att avsluta den på samma sätt som den började, dvs med två riktigt lortiga Henrikar!

Henrikarna efter slutförd etapp på Andalucia Bike Race i början av året. Lite varmare än septemberhelgen i norr, men lika smutsigt.

Det blev en fullmatad cykelhelg, lördag-söndag den 14 och 15e september, både i norr och söderöver när lite mer än halva teamet slängde på sig nummerlappar igen. I norr kördes det XCO-betonat under dagarna två medan det handlade om riktigt lång maraton i Dalarna.

På lördagen var det Skellefteå och Vitberget som bjud upp till utmaningar när White Mountain Race anordnades. Ett varvlopp som skulle kunna betäcknas som XCO men samtidigt är det längre varv än ett normalt XCO. Skellefteå visade upp sin bästa sida och bjöd på strålande väder och deltagarrekord med råge. Kul att så många tävlar på de norrländska loppen. Från teamet ställde sig Josefina, Enberg, Blom och Viktor på startlinjen. Alla med goda chanser att ställa sig högst upp på pallen. Främsta utmanarna utanför teamet på herrsidan var Johannes Sikström SAIK cykel och Micke Wincent, GCK, medan Josefina utmanades främst av Malin Kågström SAIK cykel.

Fint väder och glada miner innan start. Foto: SAIK Cykel

I startbacken tog Sikström (även arrangör och banläggare av racet) täten, troligast för att vara först till den tekniska utförslöpan som kan ge upphov till luckor. Trots en ganska hård öppning av Sikström i tät blev han inte av med någon av de tyngre namnen, även om Viktor öppnade lugnt och var utom synhåll under delar av första varvet. Ut på andra varvet är iallafall Viktor ikapp och tätgruppen bestod av de fem förhandsfavoriterna gällande pallplatser.

Tätgruppen på WMR. Foto: SAIK Cykel

Ut på sista varvet (3/3) går Viktor upp i täten och trycker på bra. Johannes som fortfarande ligger i front av de övriga får slita lite. När de sedan kommer ut där  spåret blir bredare så passerar de andra tre också Johannes och trycker på in mot banans branta backe. Precis innan backen får Viktor i täten stopp efter att ha slagit i pedalen och flugit ut i skogen. Då attackerar övriga och Viktor får se möjligheterna till en pall försvinna. Blom och Enberg trycker på rejält och de får 20 sekunder uppför backen. Det blir en intern fajt mellan Henrikarna om första platsen och där drar Enberg det längsta strået. Tredjeplatsen knips av Wincent strax före en ganska nöjd Sikström.

Enberg starkast för dagen i Skellefteå, med Blom hack i häl. Foto: SAIK Cykel

I damtävlingen har Josefina fått en bra resa och säsongens bästa ben, ”pangben” enligt henne själv, ger henne extra boost. Hon tampas länge från och till med en av de snabba herrarna, en bit bakom täten, och han ger bra kamp. Men i damtävlingen är hon denna dag ganska ohotad.

Under tiden i Dalarna har Tomas på den tidiga lördagsmorgonen gett sig ut på 100-milesloppet Siljan 100. Riktigt kallt med endast någon plusgrad gjorde starten jobbig. Tomas plan blev att ta det lugnt och avvakta första halvan, sen addera lite mer fri fart. Dra så lite som möjligt och när han ändå måste göra lite jobb – inte gå för hårt. Strategin funkade klockrent. Ganska snabbt bildades en grupp på 6 åkare med många dragvilliga, så det rullade på fint fram till Mora utan att han behövde förta sig. 

Siljan 100, ett riktigt maratonrace.

Tomas upplevde att flera av de andra i gruppen verkade ganska starka och var lite rädd att det fanns några som inte spelat ut korten, men i ett backigt parti innan Siljansfors drog Tomas på lite grand och helt plöstligt blev det en ganska stor lucka bakåt. Men då det ännu var rätt tidigt i loppet valde han att slå av och backa ner igen. Dock är det efter Siljansfors som banan verkligen börjar utmana cyklisterna med flera långa tuffa klättringar, totalt över 2200 höjdmeter över dagen. Två killar i ett duolag går fram och rycker lite. Tomas hakar på, men efter en stund kroknar ena killen lite och den andra stannar då för att vänta in. Då, med halva loppet, ca 8 mil kvar, bestämmer sig Tomas för att köra. Inte jättehårt men lagom för att lämna den nu splittrade sexmannagruppen. Resten är inte så mycket att säga om, han kör på och hoppas att ingen ska komma ikapp. Det svåra i detta läge är förstås att man inte har en aning om de som jagar är 1 minut eller 20 minuter bakom. Sista 4-5 milen är dessutom väldigt tuffa och tröttheten kommer smygande, kraften försvinner, speciellt uppför. Men i mål rullar han in som klar etta och det visar sig att det var ganska onödigt att kika över axeln den här dan då luckan bakåt till slut blev hela 40 minuter. Mycket starkt!

En skön seger i säsongens elfte timme för Tomas när han cyklade hem Siljan 100.

En solig lördag förbyttes över natten till ett riktigt grisväder när Umeå XCO cup, tillika 2019 års KM skulle avgöras i Obbola. Men mountainbike är en skitig sport och lite lera och vått skrämmer inte bort de mest inbitna. Somliga (läs Enberg och Josefina) verkar rent av trivas bättre i riktigt grisiga förhållanden. Hur som helst blev det trots väder en riktigt trevlig och rolig dag när barn, ungdomar, damer och herrar alla körde egna race och teamsponsorn Hi5 dessutom bjöd alla på fika och grillade hamburgare. Helgens fjärde och femte seger och ytterligare en andraplats kunde även bokföras när Enberg, Blom och Josefina alla upprepade sina resultat från lördagen. Katching!

Josefina i fullfart nedför stocktrappan. Foto: Fredrik Berndes

Mer detaljer om Umeå XCO hittas i respektive åkares RR här nedan och bilder i bildgalleriet längre ner …

Så här de själva om den fullmatade tävlingshelgen;

Henrik Enberg – WMR: Bra känsla i kroppen och trots lång säsong laddad för en helg med tävlande! Som blom och Viktor beskriver, Johannes håller tempo de första två varven och jag ligger på hans hjul och ”bidar” min tid i väntan på 3e varvet. Lite sugen att prova något varv två och när Viktor får lucka men låter Micke täppa den. Precis som blom beskriver så förstod jag att ett ryck skulle innebära ett högre lidande då troligen han + någon till skulle klara av att gå med. I sista backen stöter först Micke och sen blom och sist jag och går först in på sista knöliga uppförsbiten, märker att blom är sugen på att bjuda upp till dans och slår av lite mot toppen varpå han går fram och behåller tempot med mig på hjul. Sista stigavsnittet inte mer än 200 m till mål ser jag min chans: släpper lite lucka, tar några hårda tramptag och får upp farten och går om Blom på innern och får några meter. När vi kommer ut på målrakan/elljusspåret ser jag att detta kommer gå och lyckas få revansch på fjolårets spurt, då blom det året knep första platsen före mig.

Umeå XCO Cup/KM: För egen del hade jag nog inte kunnat be om ”bättre” förutsättningar. Spöregn hela morgonen som gjorde den bitvis tekniska banan än mer teknisk. Tog kommandot från start och kunde vinna några sekunder här och var på stigarna och hålla lagomt påfrestande fart på elljusspåret, för att sen mata på på stigarna. Färre deltagare på grund av regnet men kul att få hem 3e raka klubbmästartiteln, räknar med att det kommer bli tufft att göra det till en fjärde gång. I övrigt en härlig helg med teamet, middag på stan och mycket cykelsnack!

Henrik Blom – WMR: Min säsong har varit både lång och intensiv, vilket gnagt hårt på min tävlingsmotivation senaste tiden. Blev därför förvånad att jag inte bara hade vånda innan start. Jag kan tänka mig att det härliga vädret hade stor inverkan. Sikström gick hårt i starten för att få vara först på hans hemmabana, gissningsvis för att vi skulle få slita extra med de tekniska partierna som vi inte hade koll på. Jag fick lite blodsmak, vilket jag tror hör ihop med mina bihålor som strulat lite (täppt och rinnig näsa om vartannat) sedan Saariselkä.
Dock upplevde jag inte första varvet som jobbigt och jag kände att jag hade pangben. Andra varvet sänktes tempot en hel del och jag upplevde tempot väldigt behagligt, ungefär GT-känsla. Funderade ett flertal gånger på att stöta, men då jag i princip visste att jag skulle få med mig Enberg vilket inneburit att vi båda skulle plåga varandra ännu mer, hade jag samma känsla man kan ha när man står på bryggkanten innan ett kallt bad. Jag tvekade istället hela varvet utan att komma till skott. Jag tappade kedjan med ca 700 meter kvar av varv två, men lyckades hålla lugnet och var igång igen efter ca 15 sek. Kom ifatt Micke, Enberg och Sikström innan varvning. Sikström körde i front fram till varvning ut på sista varvet då Knutsson gick. Han malde på och fick direkt en lucka på 4-5 meter. Farten höjdes något till en början, men sjönk sedan till ungefär densamma som på varv två vilket gjorde att Viktors lucka sakta växte och halvvägs in på slutvarvet var den 10-15 sek. Då gick Micke upp och tog tag i jakten. Luckan krympte ganska snabbt då våran fart hade höjts, samtidigt som det såg ut som att Viktor hade mattats något.
Vi kom ifatt Viktor i samma veva som han råkade slå ena pedalen i en sten, vilket slungade honom av stigen och vi passerade.
Kort efter detta gick vi in i sista backen (600m, 45hm och med en rotig och stökig avsats innan toppen). Jag stötte förbi Enberg och Micke i höggräset på höger sida och matade. Hörde att någon var med och såg i backspegeln att det var Enberg. Mot slutet av branten innan den rotiga avsatsen lyckades Enberg ta sig upp på min vänstra sida. Jag förstod att han skulle fortsätta köra hårt på den rotiga avsatsen. Jag vek in och la mig på hans hjul för att försöka bita mig fast. Vi var båda ganska möra och var tillsammans hela vägen till toppen. Sista utförs var gick det väldigt avvaktande. Jag valde att lägga mig först innan sista rotiga slakmotan före målrakan. Jag körde på det jag förmådde i avslutningen, men med småsura ben och dåligt linjeval tog sig vesslan Enberg sig förbi sista 40m innan målrakan och jag var besegrad. Ändå nöjd med att få revansch på mig själv efter bottennappet på Bikeboost.

Umeå XCO Cup/KM: Om lördagen var hyfsad motivationsmässigt pga av väder, var söndagens KM en katastrof med 9 grader, spöregn och totalt översvämmad bana. Få till start och jag förstod att jag som Lulebo, skulle få det riktigt svårt mot både Enberg och Micke, då jag varken hade motivation till att reka bana eller värma upp i det hemska vädret. Starten gick och det kändes ganska hyfsat, iaf fram till första stigen då misären började. Jag vet inte hur många misstag jag gjorde första varvet, men det var iaf tillräckligt många för att jag skulle bli så sur att jag ville bryta efter halva varvet. Jag var nog av stigen tre ggr första 8 min. En av dessa gånger var jag tvungen att klick ur och vända cykeln. Efter Harpis såg jag varken Enberg eller Micke längre, men jag försökte glömma misstagen och börja om på nytt.Andra varvet gick något bättre, men fortfarande dåligt.
Men mot slutet på varvet började jag se Micke vilket tände en lite glöd.
   Varv tre gick ganska hyfsat och i början av varv fyra(?) lyckades jag gnuggade mig förbi Micke. Varv fyra och fem gick betydligt bättre, men mot Enberg fanns inget att göra. Till nästa års KM hoppas jag på bättre väder och tjockare pannben, så ska jag försöka få revansch på klubbmästartitel!

Viktor Knutsson –WMR: Sedan Bikeboost har det tränats minst sagt sparsamt och dessutom har ett knä börjat spöka lite. Ändå taggad att få til en bra avslutning på säsongen på en bana som överlag passar mig bra, förutom en teknisk utförsläpa och en brant klättring någon kilometer innan mål.
Johannes tar precis som på bikeboost täten och öppnar i ett hårt tempo, ett så pass hårt tempo att jag får lov att släppa tätkvartetten på Henrik x2, Micke Wincent och Johannes. Jag gör väl kanske inte allt för att hålla mig på kvar i den gruppen då jag vet att det inte är en bana där det spelar så stor roll om man har draghjälp. Trummar på i mitt eget tempo och ansluter lagom till varvning, andra varvet går betydligt långsammare och gruppen håller ihop. Ut på sista varvet bestämmer jag mig för att jag ska göra allt för att vara först i den tekniska utförslöpan då jag vet att ffa Johannes, men även de andra, är snabbare än mig där men om jag ligger först blir de tvugna att köra i mitt tempo där. Jag känner att johannes försöker ta sig förbi på ett ställe innan utförslöpan men jag svarar och lyckas komma in först. Efter det tekniska partiet kommer den del av banan som passar mig bra. Jag vet att ska jag ha en chans på vinst måste jag bygga lucka på denna delen av banan för att ha iaf lite marginal i backen. Jag attackerar och får lucka, kollar aldrig bakåt men märker att de inte är på mitt hjul. Jag kör hårt men sparar mig ändå lite till avslutningen. Precis innan backen slår jag i pedalen i en sten och åker ut i skogen, tåget flyger förbi på stigen och luften går ur mig. Innan jag kommer igång igen har de hunnit få en lucka på kanske en halv minut vilket jag aldrig skulle hinna ikapp. Surt sa räven men man ska ju hålla sig på stigen också.

Josefina Wikberg –WMR: Förvånad att jag kom iväg så bra i starten och tror aldrig jag hade någon dam före mig på banan. Dock fick jag släppa förbi någon herre efter första stigen samt i första utförskörningen. Måste få bättre flyt och våga mer på tekniska partierna, tappar för mycket fart där. Dock säsongen bästa ben och äntligen ett litet kliv frammåt så kunde trycka på uppför utan att stumna totalt som tidigare under säsongen. Körde de två första varven med sällskap av en kille och vi cyklade om varandra nu och då. Ut på tredje fick jag dock en lucka som skulle hålla in i mål samt att jag även fick syn på ytterligare en cyklist framför mig som jag precis hann i fatt innan backen och kunde sedan gå om och gå ifrån på övre delen. Fin bana i kanon väder!

Umeå XCO Cup/KM: Cyklade igenom banan innan start och försökte memorera hur den gick. Rädd att benen skulle vara tunga efter gårdagen och försökte värma upp och rulla ur så gott det gick i regnet. Ville gärna vara först in på stigen efter starten men hade bestämt mig för att det inte fick kosta för mycket så jag skulle köra mig stum direkt. Det fanns flera ställen att passera på senare på banan och vi var inte många att trängas med. Fick ge mig i starten och var 2:a in på första stigen, ( fortsatt rädd att få säsongens tidigare stumma ben och dessutom slitna sedan gårdagen) försökte ta det lungt och bida min tid. Väl ute på elljusspåret igen cyklade jag i fatt och förbi men precis som vi cyklar in på nästa stig kör jag fel och missar en högersväng.. ser i ögonvrån hur Ann Catrin svänger och vänder snabbt. Lite efter hela följande stigparti men väl ute på elljusspåret kan jag köra ifatt och förbi igen och får lucka direkt.. försöker hålla mig koncentrerad resten av varvet och träna på de tekniska bitarna. Blir rädd att jag kört fel igen strax innan vi är ute på elljusspåret för varvning och backar tillbaka och dubbelkollar. Missar att titta upp på skyltarna i regnet men denna gång är jag rätt och cyklar på, varv 2 och 3 går bra och benen känns bättre än befarat. Regnet tänker jag inte mycket på när vi väl startat och kommer mål så där härligt skitig med känslan att jag vill tävla mer!

Tomas Karlberg – På lördagen var det till slut dags! Anmälde mig redan tidigt i vintras till detta 16-milalopp, kändes så långt bort då … Starten gick kl 07, så det blev att gå upp okristligt tidigt för avfärd mot Rättvik. Termometern var bitvis nere på bara plus 1, perfekt cykelväder, inte.. Blev mycket riktigt svinigt kallt de första två timmarna, och på flera ställen var det frostigt i gräset. Totalt var det ett 60-tal cyklister som drog iväg, ingen jag egentligen kände igen, men man vet ju aldrig, snabbingar kan dyka upp när man minst anar det. Strategin från start var glasklar – ta det lugnt och avvakta första halvan, sen lite mer fri fart. Dra så lite som möjligt och när jag ändå måste göra lite jobb – inte gå för hårt. Strategin funkade klockrent. Ganska snabbt bildades en grupp på 6 åkare med många dragvilliga, så det rullade på fint fram till Mora utan att jag behövde förta mig. 

Tyckte de andra verkade ganska starka och var rädd att det var fler som inte spelat ut korten, men i ett backigt parti innan Siljansfors låg jag först och drog en liten bit och när jag kikade back hade jag direkt en rätt stor lucka. Tänkte ändå att det var väl tididigt och backade ner, tog ett kisstopp och funderade lite på hur jag skulle göra. Efter Siljansfors börjar racet på allvar, med flera långa tuffa klättringar, totalt över 2200 höjdmeter blev det idag. Två killar i ett duolag går fram och rycker lite. Jag hakar på, men efter en stund kroknar ena killen lite och den andra stannar då för att vänta in. Tänker att nej, nu jävlar kör jag. 8 mil kvar drygt, men 6-mannagruppen var splittrad och det skulle vara svårare att jaga ikapp mig om de inte samarbetade. Så jag körde på, inte superhårt, men lite lagom tempo som jag kände skulle funka länge. Några kilometer framåt mötte Maria upp med lite extra snickers o dricka, sen fullt ös igen. Resten är inte så mycket att säga om, jag körde på bäst det gick och hoppades att ingen skulle komma ikapp. Kruxet i det här läget är ju att man inte har en aning om de som jagar är 1 minut eller 20 minuter bakom. Sista 4-5 milen blev dessutom såklart redigt tuffa, så klart. Höll ihop det bra, men till slut så försvinner ändå kraften att trycka på lite hårdare, speciellt uppför. Men imål kom jag och det visade sig att det var ganska onödigt att kika över axeln den här dan, luckan bakåt blev till slut hela 40 minuter. Men det visste ju inte jag.. Snittade i alla fall 23,5 km/h, vilket jag är rätt nöjt med på den här banan. Låg kanske på 25 km/h halvvägs, men då hade jag som sagt ingen draghjälp andra halvan, som dessutom var rejält tuffare.

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

  Josefina i fullfart nedför stocktrappan. Foto: Fredrik Berndes

•