RR: Järfälla XCO och SM XCM

Henrik Enberg, Järfälla XCO – Starten gick, stod i bakom Johannes och tänkte att det blir perfekt att ta hans rygg och se vad som övrigt händer i racet. Ganska snart spricker det av lite och de allra snabbaste försvinner. Ligger ihop med Johannes, på hans hjul rättare sagt. Känner att det här går ju ganska bra och ”behagligt” tempo första varvet. Hinner tänka att jag borde klara av backarna i den här farten om jag får suga åt mig lite bonusvila på det slingriga stigarna så ska jag väl kunna ge Johannes en team-match om jag lyckas klämma mig förbi innan den sista utförslöpan? Redan andra varvet får jag dock släppa Johannes hjul i en av de två rätt tuffa klättringarna varje varv. Både för att jag går på rött och även, vis av vana, inser att jag inte kommer klara det här tempot uppför resterande varv, Johannes är starkare helt enkelt. Hamnar sedan själv mestadels, krigar på. Känner att krampen smyger sig på och inser också att farten sjunker. Får sista varvet sällskap av Kim Eriksson och han håller upp tempot något. Lyckas bita mig tag sista klättringen och vet att jag kan få lucka utförslöpan ner mot mål, bara jag tar mig förbi någonstans. Hittar tillslut en bred kurva i skogen och lyckas smita förbi på innern, får någon sekund direkt men vet också att det är ca 500 m gräs på slutet och att Kim är en fena på att ta ut sig max och trycka massor av watt. Lyckas ändå hålla undan och kommer in på en 7e plats dryga 2 min efter Johannes på 6e. Riktigt kul race och inspirerande att köra XCO, för mig kronjuvelen av de discipliner som finns inom Mountainbike.

Viktor Knutsson, Alliansloppet SM XCM – Banan här i Trollhättan kan grovt delas upp i tre delar. Den första är de mest tekniskt utmanande stigarna på ett långlopp I Sverige, de blev inte heller lättare av att fortfarande vara rejält blöta från allt regn. Den andra delen går på asfalt, grusvägar och på lättåkta motionsspår. Den tredje delen går på böljande och kurviga släta stigar och cykelvägar, väldigt likt vissa delar av Lidinöloppet. Varvet är 40km och körs två gånger.

Starten består av en kort backe följt av vägar och cykelvägar genom Trollhättan innan man kommer till de tekniska stigarna. Startpositionerna är lottade förutom de som fick UCI poäng ifjol och jag är lottad nästan sist i seniorledet, en rejäl nackdel för någon som inte är så bra på att ta sig fram i klunga.

Jag får en ganska dålig start och gör vad jag kan för att ta mig fram innan de tekniska stigarna. Plockar några positioner men det blir ändå kö och stopp på första stigen. Sladdar runt i den ganska djupa leran med mitt Thunder Burt bakdäck, kan inte avancera något utan hamnar sedan i en grupp på ca 6 personer som sedan växer något då vi kommer ikapp några och andra kommer ikapp oss. Det känns ganska lätt att gå med och det är många som är villiga att dra hårt, perfekt tänker jag. Vi kommer till delen av banan som liknar lidinöloppet och jag lägger mig först och försöker köra lite så att gruppen ska minska något, det gör den men det är fortfarande ca 6-7 cyklister kvar. Tempot i gruppen har mattats av rejält och jag velar om jag ska köra hårt och försöka göra andra varvet på egen hand, men jag har svårt att köra fort på leriga stigar med ett semislick däck så när vi kommer till den lättåkta delen håller vi ändå ihop gruppen skapligt, ger upp hoppet om att komma ikapp dom framför då vi inte ser dom längre efter att vi kört ganska dåligt på den tekniska delen. Tänker istället att jag kör hårt så fort vi kommer till den böljande sista delen av banan. Gör precis det och lyckas få en betryggande lucka till övriga i gruppen. Känns som jag har mycket kvar att ge när jag går i mål, men jag vet inte riktigt vad jag skulle gjort annorlunda för att hängt med gruppen framför från början. Däck med mer grepp i leran hade inte hjälpt för det var väldigt svårt att ta sig förbi på stigarna. Nöjd med prestationen men lite bitter över att så mycket avgjordes pga otur i lottningen. Visst det finns andra duktiga cyklister som och blev lottade riktigt dåligt men ändå lyckas ta sig fram bra, men för mig som är dålig på att avancera i en stor klunga i starten tycker jag det blir oproportionerligt mycket som avgörs innan första stigpartiet. Själva banan är utan tvekan den roligaste och finaste långloppet jag kört i Sverige, och arrangemanget var femstjärnigt trots att de tog på sig att stå som värd för SM med väldigt kort varsel. Hit kommer jag gärna tillbaka, även om det kanske är lite väl långt söderut.